Linnea Druid

Jag kommer fortfarande ihåg första gången jag såg dig. När jag ställde ut dig i gången och du stod och sparkade med frambenet i luften för att få all uppmärksamhemt. Jag visste direkt att det var du som skulle bli min. Det var någonting speciellt mellan oss som klickade direkt. Jag har älskat dig enda sedan dess. Så blev du sparkad, precis innan jag skulle få dig. Jag var såå orolig för dig Corona, för jag var redan fäst vid dig. Som tur var gick det bra, även att det tog någon månad innan vi var fullt igång med ridningen. I början kunde jag knappt förstå att du faktiskt
var min egna häst. När sommaren kom flyttade vi ut till Sörby med Emelie, Vickan och Stina. Det var en underbar sommar! Den bästa någonsin. Vi hade så kul och jag såg att du trivdes bra där ute.
När vi skulle åka hem hände något som aldrig kommer lämna mig. Du ville först inte gå in i transporten och när du väl kom in så kastade du dig ut. Tillslut fick jag in dig och jag knäppte fast grimskaftet. Då ville du ut och började dra bakåt. Jag fick panik och försökte knäppa upp grimskaftet, men det var för hård spänning så det gick inte. Jag kunde inte få loss dig, även att jag fösökte. Du drog i panik med alla dina krafter och slet sönder grimman, sprang ut på vägen och stannade vid en hage på andra sidan gatan. Jag var så rädd. Som tur var fick vi tag på Leif-Erik som kunde hjälpa mig lasta henne, annars hade vi aldrig kommit hem. Hösten kom och det började gå allt sämde i ridningen. Tilslut kunde jag inte rida dig längre. Du ville inte ens trava. Alla mina tankar var på dig. Equiterapueten såg att hon hade muskelbristningar i bogarna och domen blev tömkörning. Då hade jag aldrig tömkört innan, men det finns inget jag inte skulle göra för dig Corona. Varannan dag tömkörde jag och tiden gick. Det var en svår period och jag förstod att det måste ha varit transportolyckan som orskade det. Vissa sturnder känndes det som att det aldrig skulle gå över. Men jag fortsatte att kämpa, det fanns inget annat alternativ. Så äntligen efter fem månader kom de goda nyheterna att jag fick börja rida igen. Såklart mycket försiktigt i början, men jag kunde ändå se ljuset. Jag började träna för Monica vilket var en otrolig upplevelse. Inte likt något annat. Hon är så speciell och förstår allting. Hon är en underbar tränare. Man kunde se stora framsteg under våren och framåt sommaren. Vid mitten/slutet av sommaren började det återigen gå sämre. Du var inte sig själv. Du var irriterad, småtjurig och trött. Jag tog ut vetrinären och blodproven kom tillbaka possitiva för Borrelia. "Det här klarar jag'" tänkte jag. Vi hade ju varit med om mycket värre saker. Det tog någon månad innan vi var igång igen. Efter det kändes det inte riktigt som det gick så bra igen. Det gick i perioder och många gånger undrade jag om det inte var något fel ändå. Men jag gjorde ingenting. Jag låtsades inget om. Jag ville så gärna att allt skulle vara okej. Jag red så snällt jag kunde och försökte göra mitt bästa även i våra svackor, för jag älskar dig och man gör allt man kan för de man älskar. I början av sommaren beslöt jag mig i alla fall för att ringa veterinären igen. Jag trodde att det kunde vara något i höger bakben. Du markerade och blev behandlad för vänster bakben och vi var snart igång ingen. Tyvärr var det fortfarande något som inte stämde. Equiterapeuten Fam kom och tittade på henne och såg ganska snart att något var riktigt fel. Jag bokade tid hos Mälarkliniken den 30 juli och tills dess försökte jag att inte tänkta på det alls. Jag visste ju inte vad som kunde hända och man ska ju inte gråta över spilld mjölk, som man brukar säga. Dagen innan var jag nervörare än någonsin. Jag hade så ont i magen att jag trodde jag skulle dö. Jag ville ju bara få diagnosen så vi kunde börja jobba med det hur lång väg det än fick bli. Halv fyra steg jag upp och halv sex var vi iväg med dig i transporten. Halv tio kom vi dit och jag blev förvånad över hur extremt lugn du var för att vara på en annan plats. "Älskling" tänkte jag "du är ju den bästa som finns". Vi kom in och jag fick spring och longera dig. Sen blev hon behandlad för sig ögoninfektin som du tyvärr har haft ett tag nu. Sen sakulle hon rötgas, i höger bakben, ryggen och nacken. Veterinären hade ju också sett att något inte stod rätt till. Fam fick gå in med dig för jag var för ung. I 40 minuter satt vi utanför och väntade, sen kom de ut. Medan du stod och väntade i boxen blev vi inkallade till ett rum för att titta på bilderna. Först höger bakben, där fanns en liten lös benbit "Okej, men det är ju bara att plocka ut" tänkte jag. Sedan ryggen, där satt två kotor alldeles för tätt och tryckte på varandra hela tiden "Men det är ju ändå ganska vanligt att det händer med tiden, det går nog att behandla, det är ju bara två kotor" tänkte jag. Sedan nacken senan i nacken var skadad "Jaha, det här har jag alsrig hört om, vad betyder det här" tankarna började snurra omkring och jag blev mer orolig. Då säger veterinären på en sorgliga finlandssvenska "Det finns inget jag kan göra och inget någon annan kan göra. Det är dags att vi släpper upp Corona i himlen så får han galoppera där istället" Då bröt jag ihop. Utom kontroll. Hur skulle jag hantera det här? "Hon har velat skjuta upp ryggen så att hon inte har ont där, men då måste hon sänka nacken och då drar det där istället. Hon har ont hela tiden" sa veterinären. Jag satt hos dig inne i din box och pratade med dig. Tackade dig för den här tiden jag har haft med dig. Tog farväl. Jag kunde suttit där inne hur länge som helst, men jag vet att det inte hade blivit bättre. Vi satte oss i bilen och började åka hemåt. Jag försökte kämpa emot tårarna. Men varje gång i körde i någon liten grop och jag inte längre hörde dig otåligt trampa där bak så kom tårarna igen. Efter ungeför två timmar, när jag hade kunnat börja kontrollera mig själv lite, ringde veterinären "Nu är Corona uppe i himlen. Vi gav henne en spruta och hon lade dig ner ganska snabbt, efter några minuter hade hjärtat slutat slå". Då kom tårarna igen. Jag vet så väl att du har det bra nu. Du har inte längre ont. Men jag saknar dig. Det var en obeskriving känsla att komma tillbaka till stallet och ställa tillbaka transporten utan dig. Det gör så ont. Jag kom hem vid halv fem och slängde mig på sägen och grät enda tills jag somnade två timmar senare. Sömnen var bra. Då mådde jag bra. Jag vaknade någon gång tidigt på morgonen och slog upp ögonen som snabbt fylldes med tårer då jasg insåpg att jag inte längre var i drömmarnas land. jag var i verkligheten, där du inte längre finns. Jag somnade om och vaknade vid halv åtta. Jag insåg att jag inte kan sova hela tiden, emn kunde inte heller förmå mig att gå upp ur sägen. Vid halv nio insåg jag att jag legat i sägen i 16 timmar. Jag har försökt göra framsteg genom att gå tre steg till datorn.

Corona, du har alltid funnits där för mig. Du är den som har hjälpt mig genom livets svåra stunder. Varje gång jag varit ledsen har jag åkt ut till dig och jag har genast mått mycket bättre. Jag har aldrig älskat någon så mycket som jag älskar dig. Du är min bästa vän. Det är svårt att förlora någon så nära. Du har lidit så pass länge, men nu mår du bra. Nu är det min tur att lida. Jag glömmer dig aldrig Corona, det är omöjligt. Du hade något mycket speciellt. Något jag aldrig kommer glömma och något jag aldrig kommer uppleva igen. Jag vet att jag redan har sagt örlåt till dig Corona, men jag säger det igen. Förlåt. Förlåt om det var så att det var transportolyckan som har orsaksat allt det här. Förlåt. Jag hoppas så att du kan förlåta mig. Jag har gjort det bästa jag har kunnat, men det räckte inte till. Nu när jag har hjälpt dig ut hoppas jag att du kan förlåta mig. Jag vet att du älksar mig. Du har kämpat för mig trots att du har haft så ont. Så snälla förlåt mig.

Hejdå Corona. Jag älskar dig och kommer alltid göra det. Mitt livs kärlek och min bästa vän.