Linnea Druid

Nu har alla känslor börjat komma tillbaka igen. Jag trodde jag kunde förtränga det föralltid. Att jag kunde kontrollera det så att det inte skulle komma så här överrumplande helt plötsligt. Men idag när jag såg att mamma hade tagit fram snögubben så kunde jag inte hålla det längre. Allting bara trillade ut, alla känslor, alla minnen, saknadenoch tårarna rann. Fan! Jag vill inte känna så här! Det enda jag vill är ju att komma hem igen. Varför kan jag inte få göra det? Vad är erat problem? Ser ni inte att jag lider, jag trivs ju inte här. När ska ni förstå att det inte bara är några oseriösa drömmar? Det är mitt liv! Jag lever inte här. Jag vill bara tillbaka, jag vill känna en känsla av lycka igen. I've been on this road for too long. I'm lost and I want to go home. I miss my friends, I miss my house, I miss my life. Inte heller kommer jag få åka dit på ett bra tag nu. Jag trodde vi alltid kunde åka två gånger om året iaf, men nej, självklart inte! Vi var ju såklart tvugna att renovera hela jävla huset här hemma och så skyller ni på det! Jag har fan inte bett er att reovera! Jag skulle kunna bo på gatan om det vore så! Om det är det som är problemet så ställer jag upp. Jag kan bo hos Corona om ni vill det. Jag går under varje dag när jag tänker tillbaka. Jag dör bara mer och mer när jag inser att jag inte vet när det blir nästa gång. Det är fan ingen som kan förstå hur jävla jobbigt det är! Ni fattar inte! Jag orkar inte mer. Jag vet inte hur jag ska hålla ihop. Depressionen är redan tillbaka och snart kommer väl paniksyndromet också. Det är det västa. Jag vill inte. Jag vill bara spola tillbaka tiden och göra om allt.

I'm sorry for being such a tragic person.