Linnea Druid

Jag trodde det var över, att tiden läkt mina sår, men nyligen har någon fått mig att uppmärksamma och gå in i mig själv på ett sätt som gjort att jag nu inser att det inte alls är över. Du var allt och sedan försvann du. En obeskrivlig tomhet som jag inte kunnat fylla, trots att jag verkligen försökt. Du har lämnat en sorg som legat där under och växt sedan du försvann. Skapat allt mer ångest, utan att jag var medveten om det. En saknad och skuldkänslor som ätit mig inifrån. Nu har det sagt stopp. Allting rivs upp igen, gamla sår blir nya.

Jag saknar dig fortfarande.

Älskling jag saknar dig så mycket. Sedan du försvann har ingenting varit det samma. För ingenting är så bra som när jag kan dela det med dig. Du var min värld och nu är den rasad. Du var min bästa vän, du var speciell. Du villste alltid när jag behövde dig som mest och då fanns du alltid där. När jag mådde dåligt eller hade haft en dålig dag var det som att du omfamnade mig på ett sätt som fick alla bekymmer att förvinna för en stund. Det var som en tyngd lyftes från mina axlar och det var du som tog bort den. Nu finns det bara saknad. En ännu större tyngd. En saknad som inte försvinner, den kommer finnas där föralltid. Jag kämpade under lång tid för dig och fick jag möjlighet skulle jag fortsätta göra det. Ändå känner jag skuld, att allt var mitt fel. De orden är vad som tar hårdast. Jag ville dig inget illa, med ibland blir det fel. Jag gjorde verkligen mitt bästa även att det inte räckte till. Jag hoppas du förlåter mig. Det känns så pateteskt att vara ledsen om allt ändå var mitt fel, jag är inte värd att vara ledsen. men jag kan inte hjälpa det. För jag saknar min vän, jag saknar mitt liv. Jag vill att allt ska va som förut. Jag vill ha ett ljus att vakna till. Den där känslan att ha dig vid min sida, den vill jag känna igen. Förlåt. Ingen tar någonsin din plats, du är oersättlig. Jag älskar dig<3

Idag är en sådan dag då jag saknar dig mer än vanligt. Jag står nästan inte ut. Jag vet inte var jag ska ta vägen. Du tar upp alla mina tankar. Det enda jag vill är att vrida tillbaka tiden och vara med dig igen, för du var mitt allt, den jag levde för. Nu är jag tom och kommer aldrig hitta något som kan fylla din plats. Du var så personlig. Du var speciell. Jag kan inte hjälpa att det känns som jag sviker dig nu när jag är på gång att köpa ny häst, men det känns som att jag måste det. Jag tror det kommer hjälpa mig inse att du faktikst inte finns längre. För jag har inte riktigt förstått det ännu och jag tror inte jag förstår det förens jag får åka ut till stallet dagligen utan att du står där. Jag vet inte hur jag ska klara det, men det måste jag. För det är ju som Fam sa "Det kommer vara jävligt jobbigt. Men du har talang och kommer gå långt, men då måste du ta dig vidare. Det är svårt och näst intill omöjligt att vara objektiv, men efter att ha förlorat sin bästa vän så kommer det vara lite lättare att tänka så. För ingen kommer ta hennes plats även om du kommer ha jättefina hästar som tar dig uppåt i klasserna. Lita på din talang och försök hitta forfästet igen, då kommer du komma långt. Men glöm aldrig vad du lärt dig av Corona och glöm inte att du också var hennes bästa vän" Ja, det finns mycket sanning i det. Anledningen till att jag inte ens vill åka och provrida är att jag vill försöka bli mer objektiv. Jag vet att Unique är bra och jag kommer lära mig rida henne hur det än går i början. Vi kan gå långt, men hon kommer aldrig betyda lika mycket som Corona. Älsking, jag saknar dig. Jag älskar dig föralltid.

Jag kommer fortfarande ihåg precis de minsta detaljerna i varje känsla. Jag kommer ihåg hur det kändes att vara med dig, att titta in i dina ögon, jag kan fortfarande känna dig andas i mitt öra. Jag känner ditt tunga huvud mot min axel. Jag kan känna din päls mot min kind. Jag kommer ihåg allt med dig. Jag ville inte att det skulle sluta såhär. Jag kan inte hjälpa att jag blame myself. För drömmarna förföljer mig och det finns alltid där längst bak i mitt huvud. Att jag faktiskt kunde ha hindrar det. Att det är mitt fel. Förlåt älskling. Jag ville dig inget illa. Jag försökte göra mitt bästa hela tiden. Jag är så ledsen att det inte räckte. Älskling, jag saknar dig. Jag vill att du ska komma tillbaka. Jag skulle gå igenom livet med dig vid min sida. Du var den som höll mig uppe. Du tog upp hela mitt hjärta. Du var verkligen min bästa vän och mer än så. Jag försöker hantera saknaden, men jag vet inte hur. Du var mitt liv.

Sometimes the hardest thing and the right thing are the same..

Jag älskar dig <3

Idag är en sådan dag då jag inte vill något annat än att krypa ner under täcket, låta tårarna rinna och aldrig mer gå upp. Saknaden är så himla stor och så oumbärlig att jag inte vet var jag ska ta vägen. Det finns ingen större förlust. Du var min familj, min bästa vän och min hela värld. Att du bara försvann har gjort min tom och bortom ord. Jag har inte riktigt fått något avslut. Jag tänker fortfarande att du är min häst, att du levar. Jag tror att du står där ute i stallet och att det bara är jag som inte får komma dit. Det känns som du är så nära, men ändå så långt borta. Jag drömmer om dig nästa varje natt och det är svårt. För när jag vaknar vissa mornar har jag glömt bort vad som har hänt och jag måste snart uppleva alla hämska känslor av förlust igen. Det är mer än jag klarar. Men jag vet att jag måste bita ihop. Lägga ett leende på läpparna och gå ut i världen. För hur många tårar jag än fäller och hur ont det än gör i mitt hjärta så kommer du inte tillbaka. men livet känns meningslöst utan dig. Du mitt lis låga, du sken upp min dag. Du gjorde allt bättre och du gjorde varje dag värd att gå upp för. Tänk att för exakt en månad sedan satt jag i bilen på väg upp till kliniken. Då var mitt hjärta helt och jag hade bara goda förhoppningar. Visst hade jag i tankarna att jag kanske inte skulle få rida mer av någon anledning. Men det gjorde inget. För du var allt jag ville ha. Jag skulle aldrig ge upp dig. Hur mycket ridningen än betyder för mig så var du viktigare. Det var så jag tänkte. Inte en enda tanke hade jag på att lämna dig. Men sen fick jag inte val. För det var dags att "släppa upp Corona till himlen" som veterinären sa. Och det var i dessa sekunder som mitt hjärta brast. Jag kommer aldrig mer bli den samma.När jag stod där med armarna runt dig och ansiktet trykt mot din hals. nergrävd i din nytvättade päls blötte jag ner dig med min tårar. jag ville aldrig släppa taget. Jag vile stå där förevigt. Men det kunde jag inte. Nu finns du inte längre och det gör inte heller jag. För du var mitt allt och nu är jag inget. Jag saknar dig hela tiden älskling. Jag älskar dig <3

Ibland känns det bra. Som att jag klarar det, att jag är stark, att jag ser allt helt klart och att jag tagit mig igenom det värsta. Sen finns stunderna då allt rasar. Utan förvarning väller tårarna fram och alla tidigare känslor av kontroll är bortblåsta. I don't know how to deal with loss. I mean how are you sopposed to handel the loss of someone that close to you? What do you do when you no longer have your best friend? When the center of your live no longer exists? Utan dig har mitt liv inte längre någon låga, ingen mening. För jag levde för dig. Du var mitt allt. Jag skulle göra vad som helst för att få allt ogjort. Men det går inte. Förlåt. Jag saknar dig, hela tiden. Jag älskar dig <3

Det känns helt ofattbart att det har gått tre veckor. Jag förstår inte hur jag har stått ut och hur jag ska fortfätta stå ut. För hur lånbg tid det än går så kommer du inte tillbaka. Saknaden blir bara större och större för varje dag som går samtidigt som jag blir bättre på att handskas med den. Jag känner mig så tom utan dig. Jag vet inte längre vem jag är. För du var mitt allt, du var min värld och nu finns du inte mer. Med dig försvann också jag, åtminstånde den delen av mig som jag trivdes med och kände till. Allt som är kvar nu är förvirring, saknad och tårar. Jag saknar dig så jävla mycket. Du var min bästa vän och jag älskar dig föralltid <3

Två veckor har nu gått, men det känns som en evighet. Dagarna utan dig är så fruktansvärt långa. Jag vet inte ens varför jag bryr mig om att gå upp på morgonen. Du var mitt allt. Du var mitt livs låga, min bästa vän. Du gjorde tuffa dagar till en dans på rosor. Vad som än hände så visste jag att du var den som alltid fanns där. Jag vet att du alltid gjorde ditt bästa, för det var sådan du var, arbetsvillig och ville bara det bästa för alla andra.Trots att du hade så ont så gjorde du allt för att i alla lägen göra som jag sa. jag kan inte säga hur ledsen jag är att jag inte såg det tidigare, men jag hoppas du är glad att jag nu har hjälpt dig vidare. Jag saknar dig så himla mycket Corona. Mitt hjärta är tomt och det är ingen annan som kan fylla det. Ingen kan någonsin ersätta dig Corona. Det vi hade var speciellt, något jag aldrig upplevt förr. Vi hade en sådan kontakt så att det kändes som att vi var del av varandra. Jag försöker vara stark för jag vet ju att du har det bra. Men så fort det blir tyst och jag tänker på dig så börjar tårarna rinna. Jag ville inte att det skulle sluta såhär. Jag saknar dig.

Darling, I will always love you <3

Jag pratade med Monica igår. Jag måste säga att et finns ingen bättre person än henne! Hon är så omtänksam och sätter alltid andras behov före sina egna. Jag började gråta sådär hejdlöst igår delvis för att vi pratade om Corona och jag insåg hur jävla mycket ja saknar henne, men också just för att jag inte kan förstå hur man kan vara så snäll som Monica. Hon bryr sig verkligen om andra. Hon köpte till och med presenter till mina föräldrar när de fyllde år! Hur många tränare gör det?! Och ringer bara för att höra hur man mår. Allt var så rörande det hon sa "Jag vill att du ska veta att jag finns här. Jag tycker det är viktigt att som tränare vara såhär nära mina elever och deras familjer. Jag tänker så mycket på dig och på Corona för jag tycker så mycket om er. Det var verkligen tråkigt att det skulel sluta såhär för Corona var ju en sån otrolig häst både personlighets- och gångartsmässigt. men nu har hon det bra. Jag vet hur du känner. Det är hemskt att ta bort en vän sådär, man fäster sig så lätt. Det här har varit en jobbig vecka för mig också och jag känner mig cokså lite till skuld att jag inte såg något. Men du red henne så bra så hon var så mjuk och fin och hon gjorde ju verkligen sitt bästa och var så arbetsvillig." osv. Tårarna bara rann. Monica är verkligen underbar! :)

För en vecka sedan låg jag nu under täckena med svullna ögon efter att ha gråtit mig till sömns. En orolig natt. Det känns som att det var evigheter sedan jag kom hem i tårar, men samtidigt kommer jag ihåg vaje sekund med Corona som om det vore igår. Jag saknar dig så himla mycket! Det är lättare att leva med nu. Jag vet ju att du har det bra. Men allt känns så tomt utan dig och livet saknar låga. Men idag tänder jag ett ljus för dig. Jag hoppas att du har allt du önskar. Jag hoppas att du inte glömmer mig, för jag glömmer aldrig dig. Jag älskar dig föralltid <3

Det är en obeskrivlig känsla. Jag saknar dig så jävla mycket! Visst har det faktiskt redan blivit en aning bättre, men bara för att jag vet att det här var det enda valet. Du har det bra nu. Jag såg i dina ögon hur tacksam du var när jag sa att det här var slutet. Jag kan kontrollera mig själv ganska bra nu. Men jag tror inte att jag skulle klara av att prata me någon om henne. Jag klarar mig bara i min ensamhet, då kan jag tänka på henne och nästan le. För du gav mig underbara stunder och du var den bästa jag träffat och den bästa jag någonsin kommer träffa. Vi hade något speciellt som jag aldrig kommer ha med någon annan. Men nu finns du inte här längre och jag måste finna mig i det. Jag kommer aldrig sluta sakna dig, det är omöjligt. Jag älskar dig föralltid.

Jag kommer fortfarande ihåg första gången jag såg dig. När jag ställde ut dig i gången och du stod och sparkade med frambenet i luften för att få all uppmärksamhemt. Jag visste direkt att det var du som skulle bli min. Det var någonting speciellt mellan oss som klickade direkt. Jag har älskat dig enda sedan dess. Så blev du sparkad, precis innan jag skulle få dig. Jag var såå orolig för dig Corona, för jag var redan fäst vid dig. Som tur var gick det bra, även att det tog någon månad innan vi var fullt igång med ridningen. I början kunde jag knappt förstå att du faktiskt
var min egna häst. När sommaren kom flyttade vi ut till Sörby med Emelie, Vickan och Stina. Det var en underbar sommar! Den bästa någonsin. Vi hade så kul och jag såg att du trivdes bra där ute.
När vi skulle åka hem hände något som aldrig kommer lämna mig. Du ville först inte gå in i transporten och när du väl kom in så kastade du dig ut. Tillslut fick jag in dig och jag knäppte fast grimskaftet. Då ville du ut och började dra bakåt. Jag fick panik och försökte knäppa upp grimskaftet, men det var för hård spänning så det gick inte. Jag kunde inte få loss dig, även att jag fösökte. Du drog i panik med alla dina krafter och slet sönder grimman, sprang ut på vägen och stannade vid en hage på andra sidan gatan. Jag var så rädd. Som tur var fick vi tag på Leif-Erik som kunde hjälpa mig lasta henne, annars hade vi aldrig kommit hem. Hösten kom och det började gå allt sämde i ridningen. Tilslut kunde jag inte rida dig längre. Du ville inte ens trava. Alla mina tankar var på dig. Equiterapueten såg att hon hade muskelbristningar i bogarna och domen blev tömkörning. Då hade jag aldrig tömkört innan, men det finns inget jag inte skulle göra för dig Corona. Varannan dag tömkörde jag och tiden gick. Det var en svår period och jag förstod att det måste ha varit transportolyckan som orskade det. Vissa sturnder känndes det som att det aldrig skulle gå över. Men jag fortsatte att kämpa, det fanns inget annat alternativ. Så äntligen efter fem månader kom de goda nyheterna att jag fick börja rida igen. Såklart mycket försiktigt i början, men jag kunde ändå se ljuset. Jag började träna för Monica vilket var en otrolig upplevelse. Inte likt något annat. Hon är så speciell och förstår allting. Hon är en underbar tränare. Man kunde se stora framsteg under våren och framåt sommaren. Vid mitten/slutet av sommaren började det återigen gå sämre. Du var inte sig själv. Du var irriterad, småtjurig och trött. Jag tog ut vetrinären och blodproven kom tillbaka possitiva för Borrelia. "Det här klarar jag'" tänkte jag. Vi hade ju varit med om mycket värre saker. Det tog någon månad innan vi var igång igen. Efter det kändes det inte riktigt som det gick så bra igen. Det gick i perioder och många gånger undrade jag om det inte var något fel ändå. Men jag gjorde ingenting. Jag låtsades inget om. Jag ville så gärna att allt skulle vara okej. Jag red så snällt jag kunde och försökte göra mitt bästa även i våra svackor, för jag älskar dig och man gör allt man kan för de man älskar. I början av sommaren beslöt jag mig i alla fall för att ringa veterinären igen. Jag trodde att det kunde vara något i höger bakben. Du markerade och blev behandlad för vänster bakben och vi var snart igång ingen. Tyvärr var det fortfarande något som inte stämde. Equiterapeuten Fam kom och tittade på henne och såg ganska snart att något var riktigt fel. Jag bokade tid hos Mälarkliniken den 30 juli och tills dess försökte jag att inte tänkta på det alls. Jag visste ju inte vad som kunde hända och man ska ju inte gråta över spilld mjölk, som man brukar säga. Dagen innan var jag nervörare än någonsin. Jag hade så ont i magen att jag trodde jag skulle dö. Jag ville ju bara få diagnosen så vi kunde börja jobba med det hur lång väg det än fick bli. Halv fyra steg jag upp och halv sex var vi iväg med dig i transporten. Halv tio kom vi dit och jag blev förvånad över hur extremt lugn du var för att vara på en annan plats. "Älskling" tänkte jag "du är ju den bästa som finns". Vi kom in och jag fick spring och longera dig. Sen blev hon behandlad för sig ögoninfektin som du tyvärr har haft ett tag nu. Sen sakulle hon rötgas, i höger bakben, ryggen och nacken. Veterinären hade ju också sett att något inte stod rätt till. Fam fick gå in med dig för jag var för ung. I 40 minuter satt vi utanför och väntade, sen kom de ut. Medan du stod och väntade i boxen blev vi inkallade till ett rum för att titta på bilderna. Först höger bakben, där fanns en liten lös benbit "Okej, men det är ju bara att plocka ut" tänkte jag. Sedan ryggen, där satt två kotor alldeles för tätt och tryckte på varandra hela tiden "Men det är ju ändå ganska vanligt att det händer med tiden, det går nog att behandla, det är ju bara två kotor" tänkte jag. Sedan nacken senan i nacken var skadad "Jaha, det här har jag alsrig hört om, vad betyder det här" tankarna började snurra omkring och jag blev mer orolig. Då säger veterinären på en sorgliga finlandssvenska "Det finns inget jag kan göra och inget någon annan kan göra. Det är dags att vi släpper upp Corona i himlen så får han galoppera där istället" Då bröt jag ihop. Utom kontroll. Hur skulle jag hantera det här? "Hon har velat skjuta upp ryggen så att hon inte har ont där, men då måste hon sänka nacken och då drar det där istället. Hon har ont hela tiden" sa veterinären. Jag satt hos dig inne i din box och pratade med dig. Tackade dig för den här tiden jag har haft med dig. Tog farväl. Jag kunde suttit där inne hur länge som helst, men jag vet att det inte hade blivit bättre. Vi satte oss i bilen och började åka hemåt. Jag försökte kämpa emot tårarna. Men varje gång i körde i någon liten grop och jag inte längre hörde dig otåligt trampa där bak så kom tårarna igen. Efter ungeför två timmar, när jag hade kunnat börja kontrollera mig själv lite, ringde veterinären "Nu är Corona uppe i himlen. Vi gav henne en spruta och hon lade dig ner ganska snabbt, efter några minuter hade hjärtat slutat slå". Då kom tårarna igen. Jag vet så väl att du har det bra nu. Du har inte längre ont. Men jag saknar dig. Det var en obeskriving känsla att komma tillbaka till stallet och ställa tillbaka transporten utan dig. Det gör så ont. Jag kom hem vid halv fem och slängde mig på sägen och grät enda tills jag somnade två timmar senare. Sömnen var bra. Då mådde jag bra. Jag vaknade någon gång tidigt på morgonen och slog upp ögonen som snabbt fylldes med tårer då jasg insåpg att jag inte längre var i drömmarnas land. jag var i verkligheten, där du inte längre finns. Jag somnade om och vaknade vid halv åtta. Jag insåg att jag inte kan sova hela tiden, emn kunde inte heller förmå mig att gå upp ur sägen. Vid halv nio insåg jag att jag legat i sägen i 16 timmar. Jag har försökt göra framsteg genom att gå tre steg till datorn.

Corona, du har alltid funnits där för mig. Du är den som har hjälpt mig genom livets svåra stunder. Varje gång jag varit ledsen har jag åkt ut till dig och jag har genast mått mycket bättre. Jag har aldrig älskat någon så mycket som jag älskar dig. Du är min bästa vän. Det är svårt att förlora någon så nära. Du har lidit så pass länge, men nu mår du bra. Nu är det min tur att lida. Jag glömmer dig aldrig Corona, det är omöjligt. Du hade något mycket speciellt. Något jag aldrig kommer glömma och något jag aldrig kommer uppleva igen. Jag vet att jag redan har sagt örlåt till dig Corona, men jag säger det igen. Förlåt. Förlåt om det var så att det var transportolyckan som har orsaksat allt det här. Förlåt. Jag hoppas så att du kan förlåta mig. Jag har gjort det bästa jag har kunnat, men det räckte inte till. Nu när jag har hjälpt dig ut hoppas jag att du kan förlåta mig. Jag vet att du älksar mig. Du har kämpat för mig trots att du har haft så ont. Så snälla förlåt mig.

Hejdå Corona. Jag älskar dig och kommer alltid göra det. Mitt livs kärlek och min bästa vän.