Linnea Druid

18.00 gick tåget från Linköpings sation och var framme i Stockholm ca 20.00 (lite sent pga tektiska problem?). Efter det tunnerbanan till pappas lägenhet för att lämna väskorna och byta om. Jag kände att tröttheten började smyga sig på och att krafterna var så gott som uttömda efter veckans slit. Men nu fanns ju ingen återvändo. Tog tunnerlbanan till Zinkensdamms IP där vi, med lite dålig mellantid, sprang och lämnade av våra kläder och även min kamera som jag såklart hade med mig. Vi placerade oss i våran startfålla, nr 5 som tyvärr var den bästa grupp det fanns plats i vid anmälan, och adrenalinet började sakta pumpa ut i blodet. Hög och peppande musik, glada miner, folk som otåligt stod och trampade och ett vimmel av röda tröjor biddrog till en förhöjd stämning och min trötthet fanns det inte längre spår ut av. Plötsligt började folk röra sig framåt och startlinjen kom allt närmare. Snart hade jag satt första foten på banan och loppet var igång. Adrenalinet forsade och den där omtalade "kicken" slog till. Trots att jag bara ville dra iväg allt jag kunde fick jag lägga band på mig själv för att jag skulle orka hela vägen. Tempot gick upp och ner då det var svårt att hitta ett lagom tempo i början, det kändes som jag sprang jättesnabbt men ändå hade låg puls, jag insåg snart att eftersom jag var i en dålig startgrupp så sprang jag bara snabbt jämfört med de andra och inte jämfört med mig själv.Vid tre km sträcket tittade jag ner på pulsklockan och såg att den stod på 10 minuter. Jag blev såklart jätteförvånad och minskade farten då detta inte alls är den takt jag brukar springa i. Jag blev lite orolig att jag inte skulle orka hela vägen, inte för att jag över huvudtaget var trött, utan just pga den snabba tiden. Vid fem km sträcket tittade jag återigen ner på klockan och ser till min stora förvåning att den fortfarande står på 10 minuter (!!!). Klockan hade stannat. Hur typiskt är inte det?! Jag frågade pappa hur om han hade någon koll på tiden och han sa att vi hade sprungit i 31 minuter (31!!!) Min radikala fartminskning hade lett till en extremt dålig mellantid. Jag fick panik och la mig i ett högt tempo! Detta hjälpte förstås inte, det är klart masn inte hinenr ta igen så mycket tid. Speciellt inte när den andra halvan var full av backar bland annat backen upp till Sofia kyrkan som är både brant och lång! Jag gjorde mitt bästa för att fånga in lite tid, men med "löpare" som gick och joggade på fel sida var det omöjligt att komma förbi. Strax efter åtte km skylten var det Nake+ spurten. Här skulle ju jag satsa, jag ville ju såklart vinna Nike+ Ipod som delades ut till de med bäst spurttid i varje startgrupp. Såklart var denna 100 m sträcka i en smal uppförsbacke vilket återigen gjorde det till en utmaning i sig att komma förbi andra löpare. Jag gjorde mitt bästa men var ändå några sekunder ifrån pris. Bananfortsatte mot mål och publiken blev allt tätare och allt mer högljudd. Sista biten till mål var häftig, man kunde se hur alla tog fram sina sista krafter och prassade sig till max för att köra sista spurten. Jag fick inte alls någon tid att vara stolt över! 60 minuter! Herregud! Men jag är nöjd ändå. Jag kunde ju inte rå för mitt lilla missöde med pulsklockan och alla långsamma löpare. det här var ju också mitt första riktiga lopp och då är det klart att det är svårt att hita ett bra tempo. Jag vet att jag hade kunnat skala av åtminstånde 10-15 minuter om jag haft ett bra tempo från början och hamnat i en bättre seedinggrupp. Så med tanke på detta så är jag mycket nöjd ändå. Det var så obeskrivligt häftigt. Ett hav fullt av röda tröjor som lystet upp av gatlyktor i mörkret. Det kändes som man bara flöt med i flocken på något sätt. Det var inte alls jobbigt, det bara flöt på. Nu ser jag faktiskt fram mot Lidingöloppet, oavsett om man är i den formen eller inte. Och Midnattsloppet kommer såklart stå inbokat i almanackan även nästa år.