Linnea Druid

Jag älskar att springa. Löpningen är en del av mig och jag snörar ofta, och med glädje, på mig löparskorna och ger mig ut i naturen. Jag springer överallt dit vägarna bär mig, i skogen, på stigar, bilvägar, villa områden och, om jag verkligen känner för en utmaning, även off track. Men bara för att löpningen har denna plats i mitt hjärta betyder det inte att jag inte emellanåt blir extremt trött, seg i benen och mentalt utmattad. Nej, detta är något som händer alla. Vare sig det  är nybörjar joggaren, som blir över lycklig av att klara sig igenom 2,5 km, eller elit löparen som springer vart enda marathon som finns och ändå aldrig riktigt blir nöjd. Hur man handskas med dessa känslor varierar dock från person till person. Vissa ger upp med tankarna "bättre lycka nästa gång", andra kopplar bort det ser framåt och tänker på ljusare tider och en del ger utlopp för dessa kälslor genom ilska. Självklart är den mellersta gruppen den man vill tillhöra om man vill ha lätt att komma vidare i sin löpning. Tyvärr måste jag erkänna att jag tillhör den senare gruppen. När jag börjar bli trött blixtrar det av ilska i ögonen på mig. Jag blir extremt lätt irriterad och frustrerad. Om jag upptäcker att det står en bil precis där jag tänkt springa och jag någonstanns i min trötta hjärna måste få in tankarna på att hitta en annan väg runt denna bil (som just då verkar som det största problem man kan ha) "ÅH, jävla bil! Måste folk parkera på gatan?!" kan jag då höra mig säga högt (!!!). Eller, bevare mig väl, om ena hörluren från Ipoden åker ut då är jag nära tårar och skulle förmodligen kunna hoppa på närmsta person som skulle kunna ha någonting att göra med att min hörlur åkt ur. Såhär efteråt så känns det såklart jättepinsamt, men det är precis så jag beter mig. Som de där "galna och ilskna cyklisterna" som de skrivs så många insändare om. Sådana som skriker åt gångare. Jag kan absolut rellatera till er stackars cyklister som alla klagar på. För jag är en ilsken löpare. En löpare som skriker och har sig så fort mjölksyran sätter i och hjärnan inte riktigt hänger med. Jag skulle göra vad som helst för att istället så vara i den där mitten gruppen, men så är nu inte fallet. Jag får helt enkelt lära mig att hantera faktumet att jag är en ilsken löpare.