Linnea Druid

Nu mår jag bättre igen. Det här var minst sagt en konstig sjukdom. Igårkväll så red jag, trots att jag var riktigt trött och musklena värkte. Det kände jag såklart inte av när jag red eftersom att ridningen är som någon slags hypnos för mig. Jag verkar gå in i trans på något sätt och inte känna någon smärta. Som när jag rider utan vantar och gummit på tyglarnas baksida skär djupt in i fingrarna. Ingenting känner jag, förens efteråt, då jag ser att händerna är täckra av blod och fingrarna har svullnat upp, då gör det ont! Anyway, när jag rider så tänker jag hetl enkelt inte på någonting annat än just ridningen. När jag hade ridit klart märkte jag hur jäkla trött jag var. Jag slutkörd, som Lidingöloppet all over again. Jag orkade inte ens bära tillbaka höpåsarna från ensilaget till boxen. När jag kom hem tvingade jag i mig lite pasta, utan någonting till, bara plain pasta. Inte var jag det minsta sugen på mat, men efter att bara ha ätit en halv skiva bröd utan pålägg på hela dagen så ingsåg jag att jag faktsikt behövde något att äta. Jag började frysa mer och mer, jag drog upp elementet till högsta värme, vilket innebär en temeratur kring 30° i rummet. Sedan gick jag och la mig under det tjocka duntäcket, plus två extra filtar, iklädd mjukisbyxor, t-shirt, fleecetröja, raggsockar och vantar. Där låg jag och huttrade och hackade tänder tills jag äntligen somnade. När jag vaknade imorse mådde jag prima, och kläderna hade jag slängt av mig på golvet. Ja, så konstigt det är. det verkar ju inte vara någon influensa som ligger och lurar i alla fall, och det är jag glad för!