Linnea Druid

Alla som hoppas in i min blogg, eller mitt liv, lite sent, häng med nu, för nu kommer en kort version av min årssamanfattning 2007.

Året började med dunder och brak, nyårsfest, såklart. Förfesten var trevlig och humöret var på topp. Därefter blev det inget vidare. Dyra pengar för att pka rund stan och leta efter en fest som vi aldrig kom fram till, gick in på fel fest och hamnade bland massa hårdrockare. Ja, kvällen slutade inte som den började. Sedan var det ju det där med nyårslöften. Det är klart jag hade klurat ut några. Jag lovade nämligen, och jag citerar, "Jag måste bli mer seriös!!" Men det menade jag att jag skulle ta tag i mitt liv, ta saker på mer allvar, inte skämta bort allt, ta mig ur skolkträsket och ta tag i skolan. Som alla andra, som desperat försöker hålla nyårslöftena, gick det inget vidare. Om jag ska vara ärlig blev det faktiskt värre än innan, i alla fall när det gäller skolan. Jag var borta mer och mer och gjorde mindre och mindre.
    Den 26 Januari var en hemsk dag. Elli hamnade på sjukhus och allt blev så overkligt. Jag slets bort från verkligheten och tappade totalt greppet. Det tog ett bra tag att komma tillbaka på fötterna igen, innan allt var som vanligt.
    Parallelt med allt annat så gick det allt sämre med Corona. Små problem hit och dit. Ibland trode jag det var ett ben, ibland munnen, ibland ryggen. Jag kunde inte riktigt komma på vad det var. Mot vårkanten kom equiterapeuten och sa att hon tyckte jag skulle ta henne till veterinären i Sigtuna. Vi bokade tid, men fick inte plats förens den 30:e juli.
    I början av sommaren bar det av till Paris. Varför det blev Paris och inte USA försår jafg fortfarande inte. Alla i min familj tycks inte gilla USA lika mycket som jag gör. Paris var i alla fall trevligt, som vanligt. Härliga joggingturer på tidiga mornar kring Eiffeltornet. Härligt!
    Sen var det dags för veterinären. Fam, equiterapeuten, snäll som hon är, följde med oss! Där gjorde vi lite vanliga böjprov o.s.v innan vi röntgade. När röntgen bilderna var klara, och jag hade väntat den eviga långa väntan på 30 minuter, tog veterinären in oss i ett rum och sa som det var. Jag kommer fortfarande ihåg exakt allt hon sa och precis hur jag reagerade. Det var inte förens på sista bilden jag förstod vad som skulle hända. Hon visade nackan jag sa "Här är en fraktur på senan i nacken, så fort hon drar upp huvudet får hon unt i ryggen p.g.a kotorna, och när hon sänker huvudet sträcks nacksenan ut så det gör jätteont. Hon har ont hela tiden och hon kan inte komma undan det. Det här är en gamal skada och hon har gått och lidit allt för länge" jag förstår redan då vad hon tänker säga, och hon säger det på sin bredaste finlandssvenska "Det är dags att släppa iväg henne till himlen nu, så får hon galoppera där istället". Då kom tårarna, och min värld rasade. Allt föll samman och mitt hjärta krossades i tusen bitar. Det var en obeskrivlig smärta jag kände. Alla ljud stängdes av, det enda jag hörde var de där orden och jag hörde min puls, sådär som de gör på tv. De kommande dagarna gjorde jag inget annat än att ligga på mitt rum ihopkurad och bara grät, jag hade inte kraft att ta mig ur sängen. Tårarna ville inte sluta rinna. Efter ett par dagars gråtande tog jag mig i kragen och gav mig ut i världen. Jag låtsades helt enkelt som att ingneting hade hänt. När någon frågade mig om det så stängde jag av mina känslor, pratade från hjärnan och inte från hjärtat. Jag pratade om henne utana tt tänka på henne. Det här sättet att sörja visade sig inte vara ett bra sätt, så det höll i sig mycket längre än om jag hade släppt ut allt från början. Sorjen har såklart fortfarande inte gått över, jag har ju trotts allt förlorat mitt livslåga och min bästa vän, men det är lättare att hantera nu.
    I augusti var Midnattsloppet. Jag hade inte tränat speciellt mycket eftersom jag hade varit så nere och inte haft kraft till något de senaste veckrona. Det gick hyfsat ändå, det var riktigt kul! Jag kom i en mycket för dålig startgrupp, så jag hamnade i helt fel takt och det var svårt att springa om. Detta resulterade in en tid på 57 minuter (!!) när jag annars springer på ca 43-49. Jag är nöjd i alla fall.
    Löpningen fortsatte med sikte på Lidingöloppet. Hälsenan hade krånglat och ville inte ge sig. Jag gjorde specialsulor och började springa i dem samma vecka som lidingöloppet. Inte smart. De passade inte och jag beslöt mig för att inte ta dem på tävlingen. Smart som jag är fick jag med mig fel sulor i alla fall och fick världens blåsor sprang jättekonstigt och fick ont i hela kroppen. Kom imål på 3:22 vilket är helt okej då jag hade jävligt ont! Såklart fick jag knäskada också, som fortfarande inte är bra. Trist.
    Unique kom på höstlovet och det går bara bra. Hon passar mig bra, men inte lika bra som Corona.
    Skolan har fått nya tag den här terminen och jag har förändrats radikalt! Jag har gått var enda dag utom en!
    Det här var alltså mitt kassa år. Hoppas nästa blir bättre.