Linnea Druid

Om ni kanske läste förra gångne jag skrev om min löpning så vet ni att jag hade stora tvivel på min uthållighetskapacitet och tyckte att jag bara blev sämre och sämre. Förra gången orkade jag bara springa ca 7 km och var där efter helt slut. Idag snörare jag på mig skorna och tänkte ta en liten tur. Hade tänkt att springa till Aska och tillbaka vilket skulle bli ca 9 km. När jag kom till Aska så bestämde jag mig för att svänga av på en annan väg istället för att vända och jag fortsatte och fortsatte. När jag var i hemtrakten var jag inte alls så trött som jag hade förutspått att jag skulle vara, så jag fortsatte en bit till. Jag ska poängtera att jag dock inte sprang snabbt, men inte heller långsamare än någonsin utan ungefär i tempot 5min/km, ganska lagom för mig. När jag nästan var hemma och beslutade mig för att det fick räcka, inte för att jag höll på att tuppa av av utmattning utan för att mjölksyran i benen och blåserna på fötterna gjort sig väl tillkänna, då gjorde jag en sista ökning och när jag kom fram och tittade ner på klockan inser jag att jag hade varit ute i 1 timma och 40 minuter!! Först trodde jag att jag måste ha sprungit jättelångsamt, men när jag mätte upp löprundan ser jag siffrorna 17 km!! Det trodde jag aldrig var möjligt. Det är ju en timma och en mil mer än jag sprang sist. Nu är iaf självförstoendet på topp igen. Midnattsloppet nästa. Och Lidingöloppet ser inte alls lika omöjligt ut som det gjorde för några dagar sedan.