Linnea Druid

Som ett litet barn på julaftonsmorgon, så känner jag mig. Tankarna for omkring i huvudet och spänningen växtre så att jag knappt kunde somna igår. Det kan ju också ha berott på att jag gick och la mig vid halv nio i hopp om att det skulle bli morgon snabbare. Flera gånger under natten vaknade jag och slängde en blick på klockan för att se om det någon gång faktiskt skulle bli morgon. Tillslut lyckades klockan i alla fall bli kvart i sex och då tyckte jag att det fick räcka med vändande och vridande i sängen. Det känns som att tiden står stilla. Precis som när man är lite, vaknar tidigt på julafton, och måste vänta enda till eftermiddagen för att det ska bli julklappar. Så känner jag mig nu. Jag vill bara att tiden ska gå så jag får åka ut till Unique. Det är ju inte ens så att jag ska rida idag, men jag längtar bara efter att få se henne igen, klappa på henne och prata med henne. Det är en konstig känsla att ha häst igen. En underbar, men förvirrande känsla. Aldrig hade jag tänkt att det inte skulle vara Corona jag åkte ut till. Corona är oersättlig, den bästa av de bästa. Den som alltid kommer ha migg hjärta. Men jag tror att det kommer bli bra med Unique. Det tror jag verkligen. Kärlek vid första ögonkastet. Det kändes tryggt att titta in i hennes snälla ögon och lägga handen på hennes hals där den snabbt sjunker ner i hennes tjocka lena vinterpäls.

Det finns kanske hopp trots allt.