Linnea Druid

Jag kom in till ortopenden och berättade kortfattat min lilla historia om Lidingöloppet. "Oj, det låter inte bra" kommenterade han. När jag sedan tog av mig skor och strumpor blev reaktionen dock starkade "Men herregud! Det här var ju värre än jag trodde. Att du stod ut! Du är då den envisaste personen jag träffat. Du måste verkligen vara stark i psyket. Jag förstår inte att det ens var fysiskt möjligt att springa med de här fötterna" Som svar skrattade jag lite obekvämt samtidigt som han skämtade (eller gjorde han det? Jag fattar inte) om att alla skulle vara rädda för mig? och att killar dras till mig för att jag inte är så mesig? va? Jag känner mig alltid lite obekväm när jag är där måste jag säga. Jag förstår aldrig om han skämtar eller inte så jag bara försöker skratta bort det. Hur som helst så kom sedan domen "Nu när du får sulorna fixade så måste du lova att inte ge dig ut och springa det första du gör utan vänta tills fötterna har läkt helt och sedan kan du börja GÅ promenader i skorna, spring inte! Så ta det lugnt med träningen nu och vila ett tag." Jag svarade med ett tveksamt "mm..."

Lite ledsen och besviken cyklade jag hem, jag hade ju tänkt att ge mig ut och springa idag. Hela den här veckan skulle det vara perfekt väder. Men inte så man deppa ihop. Jag gav mig ut och cyklade istället och insåg att det kanske var bra att jag inte sprang för jag verkar fortfarande inte vara helt återhämtad. Benen var trötta och stela och krampade emellan åt. Cyklade på backiga landsvägar. Linköping är verkligen en bra stad för cykelfantasten! Rundan slutade på ca 22 km och benen var härligt trötta.