Linnea Druid

Solen är påväg upp när jag först ger mig ut. Det är kallt, sådär så att lungerna nästan fryser till is när man drar ett djupt andetag. De frusna löven knastrar mer än vanligt under cykeln. Med en uppförsbacke börjar skogen och trots att den är ganska gles lyckas solen ännu inte tränga igenom. Lite längre bort väd vägen står ett rådjur, den tittar upp, men springer inte iväg. Istället går den långsamt där längs kanten medan jag susar förbi. Snart träffar solen trädtopparna och där det är luckor i skogen åker jag in i den värmande solen. De fem minusgrader som termometern visade när jag åkte hemifrån känns inte så farliga när solen skiner mig i ansiktet. Morgonen är härlig. Den bästa stunden på dygnet. Allt är stilla, lugnt och orört. Efter en stund glesnar skogen och de frostbitna fälten breder ut sig och solen skiner upp och värmer mina kalla fingrar. Vägen fortsätter med växlande skog och ängar. I motljuset kan man se enstaka lador med skarpa konturer. Vägen börjar svänga och jag är nu påväg tillbaka, in mot samhället igen. Nu har tiden gått och folk har börjat ta sig ut och när jag kommer ut på en större väg möter jag den första bilen för dagen. Nu har jag solen i ryggen och fingrarna börjar stelna igen. På sista långa raksträckan när jag börjar närma mig slutet av rundan kör jag tempoväxlingar för att liva upp det hela. Benen vaknar till och vinden tränger om möjligt in ännu mer i mina skor så att mina stackars tår håller på att lossna. Men snart är jag tillbaka där jag började och solen står nu högt på himlen. Omkring 35 km har jag nog  tagit mig igenom. Morgonträning är härligt.