Linnea Druid

Jag är en planerare. Samtidigt anser jag att jag är ganska spontan. Detta kanske verkar som en lite konstig kombination, men så är det. Jag gillar att skriva tidsscheman och på kvällarna ligger jag nästan alltid och planerar någonting, vare sig det är i vilken ordning jag ska göra de där arbetena som blivit liggande så länge eller vilka pass jag ska gå på, på gymmet i veckan. Spontaniteten kommer sedan in i det hela när jag ständigt spräcker mina planer för att följa en impuls. Om jag t ex har ett viktigt arbete att skriva som jag inte riktigt ser fram emot händer det ofta att jag spräcker schemat redan på morgonen då jag ger mig iväg på ett morgonspinningpass med bortförklaringen att motion behövs för att tänka. Det slags spontanitet kanske inte alltid är så bra, men det finns ju andra spontana saker jag gör. Som t ex när jag och två kompisar på en impuls gav oss iväg till Scandic Hotel klockan halv 6 en vardagsmorgon för att Lugna Favoriter skulle bjuda de 50 första på frukost. På grund av den dåliga spontana känslan jag har försöker jag hålla band på mig själv. Detta är nog en av anledningarna till att jag gillar löpning så mycket För när det kommer till löpningen är jag nästan bara spontan. Planeringen fungerar inte och ofta blir jag bara besviken på mig själv eftersom min spontanitet ofta tar över. Jag kan inte i förväg bestämma att jag ska springa 10 km terräng klockan 8 på morgonen. Det måste gå till så att jag först och främst blir sugen på att springa eller helt enkelt bara drar på mig kläderna utan att tänka och då finns ingen återvändo. Här kommer den enda planering jag har för löprundan, vilket håll jag ska börja åt. Detta baseras på vad jag är på för humör, men brukar vara ett ganska självklart val. Jag ger mig iväg och springer precis dit jag känner för. Jag svänger in på småvägar som jag lockas av, bilvägar, stigar, grusvägar och även en hel del "off-track". Här får min spontanitet löpa fritt och det mår jag bra av. När löparskorna är på är det bara jag som bestämmer, det finns ingen annan som kan säga emot eller några etikettregler jag skulle tänkas bryta mot. Det är bara jag som kan ha rätt. Detta får mig att fortsätta och hålla motivationen uppe. Vissa dagar kan det bli 18 km och vissa dagar kanske det bara blir 8. Men jag anser ändå att detta är bättre än den där planerade 10 km rundan. Där får jag ju inte bestämma alls, vilket blir tråkigt och mycket av det roliga sugs ut ur löpningen. Ibland måste man få vara spontan, bestämma själv, därför älskar jag löpning.