Linnea Druid

Jag vill verkligen att mitt knä ska vara bra. Jag vet att jag klagar hela tiden, men jag blir så himla irriterad. Motivationen och viljan att löpa ökar ständigt och jag står snart inte ut mer. Inte kunde jag tänka mig att det skulle bli såhär svårt att vara utan löpningen. Min Runner's tidning kom på posten i fredags. Min första reaktion var att jag blev arg och slängde tidningen i papperskorgen, när jag tjurat lite ångrade jag mig och tog upp den igen, tittade på framsidan och började gråta(!!). Jag ville inte ens öppna tidningen eftersom jag förmodligen inte skulel bli gladare av det. Imorse rev jag i alla fall bort plasten och bläddrare igenom den lite, men förmådde mig inte att läsa. För några nummer sedan var det en kvinna som skrev till Runners och berättade att hon alltid älskat löpning, men blev påkörd för ett par år sedan och blev skadad såpass att hon aldrig mera kommer kunna springa. Hon prenumererar fortfarande på Runner's med motiveringen "..även att jag inte fysikskt kan springa längre så varje gång jag läser Runner's så springer jag i tankarna av eran underbara och inspirerande tidning.." Så känner då verkigen inte jag. Jag tror inte jag kommer kunna röra den där tidningen innan jag är bra igen, och då lär det väl ha kommit många tidningar..

Just nu ser jag inget ljus..