Linnea Druid

Jag orkar verkligen inte mer!
Mot läkarens råd om att jag skulle promenera i sulorna gav jag mig ut på en löprunda. Jag orkade bara inte vänta mer. Löpningen är ju en del av mig och det känns jättekonstigt att inte springa. Men jag tänkte att det kanske var bäst att inte köra distanspass utan kanske något annat, så jag valde att köra lite fartlek. Jag sprang upp till motionscentrum och där sprang jag 5an. 500m jättesnabbt och 500m normal/något långsammare. Totalt med hemfärd skulle det bli 9 km. Redan innan jag var uppe vid motionscentrum kännde jag att allt inte stod rätt till i mitt ben. Knät började värka. Jag har kännt av det lite efter Lidingö, men bara så att det har känst lite obehagligt och konstigt, det har inte gjort så ont. Det gjorde det nu. Men envis som jag är sprang jag allt jag hade. När 5an tog slut bar inte benet längre utan vek sig under mig. Med tårar i ögonen staplade jag bort till styrkedelen i motionscentum och körde lite där i hopp om att benet skulle samla nya krafter. Efter några minuter bestämde jag mig för att jag skulle försöka ta mig hem. Jag försökte springa så gott det gick, för jag är inte den som ger upp. Men det blev bara värre och värre. Även hälsenan värkte nu riktigt ordentligt. Distansen jag klarade att springa blev kortare och kortare. Tillslut klarade jag inte mer än 20 m innan benet vek sig. Med nu rinnande tårar klarade jag mig i alla fall tillbaka halvhoppandes på höger ben.

Jag orkar inte det här! Jag har verkligen slitit för att få den kondition jag har idag! Det är ju nu det är som roligast att springa, när man känner att man kan springa hur långt som helst, när sträckor där man förut bara färdades med bil nu är möjliga till fots. Jag vill inte ge upp! Jag hatar att ge upp! Jag vill inte vila i flera månader för att sedan börja om på botten igen. Nu är suget efter löpningen större än någonsin. Stockholm Marathon, Göteborgsvarvet, Lidingö Ultra, allt var planerat. Och nu är allt försört. VA FAN!!