Linnea Druid

När jag vaknade idag stod termometen på fem grader, det var vindstilla och lite sådär halvmulet. Helt enkelt perfekt löparväder. Jag tog god tid på mig att äta frukost och sitta lite framför datorn, så jag verkligen skulle vakna upp helt och hållet. För det skulle ju bli backar idag, när det nu är det ultimata vädret för det. När jag till slut gav mig iväg hade solen hunnit titta fram och allt eftersom jag sprang blev det varmare och varmare. Tur att jag inte tog långärmat i alla fall. Jag sprang till ett ställe där det är lite mer kupperad terräng. Först är det asfaltsväg med backar som går upp, upp, upp och lite ner och efter ett tag kommer man in på en mindre grusväg som även bitvis är stig. Där är det rellativt plant, men ändå bra övning för att hålla koll på fötterna genom att undvika, rötter, gropar, vattenpölar och lera. När jag kom ut till villaområdena igen och nästan var hemma var jag inte alls så trött som jag hade förväntat mig, dock var jag extremt törstig och uttorkad då de där fem graderna hade blivit till tjugo. Anyway, jag sprang en bit till och landade på garageuppfarten efter dryga 14 km då min hjärna sa nej. För efter en viss nivå är det bara hjärnan som sätter gränserna. Och hjärnan är faktiskt jobbigare att träna upp än kroppen i sig. Jag blev väl nöjd i alla fall. Hälsenan kändes ordentiligt till och från och jag kommer nog få ta stryk av detta imorgon. Men det är då det.