Linnea Druid

Då var det avklarat, Lidingöloppet 07 och även första steget mot att göra en Svensk Klassiker. Som jag talat om förut har motgångarna varit många och min otur fortsatte att hålla i sig. Det började med att vi åkte ett tåg där tiden skulle bli ganska tajt. Såklart var tåget försenat också så vi sprang så snabbt vi kunde till pendeln och åkte till Ropstad där vi tog bussen till Lidingövallen där man skulle hämta ut sin nummerlapp. På pendeln skulle jag sätta på mig löparskorna och upptäcker mill min förskräckelse att jag har fått med mig fel sulor! Jag hade glömt att bytatill baka till mina gamla sulor. Det var ju alltså med dessa sulor jag och haltande och gråtande hade fått ta mig hem med blödande fötter efter ca 11 km för att det gjorde så jävla ont. Men det fanns ju inget jag kuned göra åt det så jag klistrade på ett skoskavsplåster på varje fot i hopp om att det skulle hjälpa. Regnet öste ner. Då menar jag inte lite lätt duggande utan det var som om himlen hade öppnat sig. Allting blev blött, men lite regn får man väl tåla om man bor i Sverige. 45 minuter innan start skulle man hämta ut nummerlappen, jag var där va 50 minuter innan, men fick stå i en oändlig kö som rörde sig ca 2 mm/minut. Efter ca 25 minuter kom jag äntligen fram och fick ta min nummerlapp. Försökte hastigt sätta fast den på tröjan. Sen fick jag löpa bort till starten som låg två km bort. Trött och stressad kom jag i alla fall fram till starten i tid. Lämnade mina saker hos min pappa och beslöt mig för att inte ta Ipoden efter som regnet förmodligen inte skulle göra den någon nytta. Men så kontigt att springa utan musik, det gör jag aldrig. När jag stod där vid start började adrenalinet pumpa och trots mina motgångar kom humöret upp på topp. Startskottet gick och vi gav oss iväg. I väg i leran som det Niagarafallsliknande regnet hade hjälpt fram. Det hela var som en enda stor gytjepöl. Som en gris som lite tjock och otymplig, illalukande och flåsande klampar omkring i leran, så kände jag mig. Redan någonstanns mellan första och andra kilometern kände jag att blåsorna i hålfötterna började göra sig väl till känna. Jag försökte tänkte på något annat, men det var svårt då smärtan bara blev värre och värre. Det finns ju sjuktält vid 5 km tänkte jag, jag kan ju stanna till där. Men när vi väl var där kände jag inte alls för att stanna, visst gjorde det förskräöckligt ont, men att stanna känns ju som att man är lite utav en förlorare, och det är jag ju inte! Jag började springa mer på utsidan av fötterna vilket tillslut ledde till smärta i både höfter och knän. Men jag är ju som sagt ingen förlorare, jag är envis, så jag fortsatte kämpa. Man har ju fått höra att de första 18 kilometrarna ska vara ganska lätta, att det är normal kupperat. Då undrar jag, normalt för vem? Det var ju backe upp och backe ner hela tiden, trädrötter, djup lera knappt meretbreda slingor i skogen där alla skulle trängas. För vem är detta normalt? Jag har inte tränat backträning en enda gång och i normala fall är detta inte den terräng jag är van vid. Efter 15 km var smärtan så olidlig att jag bestämde mig för att helt enkelt låtsas som att jag inte hade några ben, för då skulle jag ju inte känna någon smärta. jag sprang brevis en kille i vit tröja nästan hela tiden. Han höll perfekt tempo och det var skönt att ha någon att springa med så man håller en bra takt. Efter de där 15 kilometrarna började det bli ännu mer kupperat och vid ca 18 km satte det verkliga kraftprovet igång. Det var branta backar både uppför och nerför. Jag kämpade på och sprang i uppförsbackarna även att det gick långsamt, för jag är ju inte den som ger upp. Att låtsas som att jag bara var en överkropp som flöt omkring fungerade inte efter ett tag. Efter de där hemska backarna krampade det i benen som jag vet inte vad. Jag var stel om en pinne. Vid 6 km kvar kom det värsta Aborrbacken. Denna backe har man ju visserligen blicit varnad för men herregud, inte kunde jag någonsin föreställa mig hur brant och lång den skulle vara! Jag gjorde ett bklokt beslut och gick upp för den 600 m långa, branta backen. Detta beslut var jag inte ensam om att göra utan var enda löpare i min omgivning traskade uppför här. Det är nog näst intill omöjlig att springa.  När backen äntligen tog slut satte jag igång och springa igen. Nu hade jag dock tappat bort min lilla löparkompis. Han kom efter mig på vätskekontrollen innan backen, så jag drog förmodligen ifrån honom. Så nu var jag on my own. Sista 15 km var mer på vilja än på ork kan jag lova. Det gjorde ont precis överallt. trots att det bara var 5km kvar kändes det som de längsta 5 km någonsin. Det kändes som att någon gick och flyttade  kilometer skyltarna längra och längre bort. Vid ca 2 km kvar träffade jag en kille som jag snackade lite med. "Det är verkligen kämpigt det här. Jag har sprungit flera år nu, men det går alltid sämre än vad man hoppas. Man är aldrig tillräckligt förberedd" sa han. "Jag kan tänka mig det. Jag har blivit varnad så många gånger och alla säger, träna backar!! Trots det kunde jag inte alls föreställa mig hur jobbigt det skulle vara." svarade jag. För så är det. Det går inte att föreställa dig hur det ska vara. Sedan önskade vi varandra lycka till och jag slängde in ett "vi ses nästa år", sedan ökade jag takten och drog ifrån honom. När jag kom i mål på 3.22 kunde jag inte tänka på något annat än mina stackars stackars ben och fötter. Jag staplade fram , tog min medalj, mina proteinbars och en bulle. Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Jag funderade på om det kanske kunde vara så att jag skulel bli tvungen att amputera benen. Jag föesökte hitta min pappa vilket var ganska omöjligt i allt vimmal av folk. Så jag gickl till informationen för att fråga var sjuktältet var, jag begav mig dit för att få min hälsena omlindad som gjort sig mycket väl tillkänna under loppet. När de tog av min stumpan ser jag min fot helt täckt av stora blåsor. När jag såg dem insåg jag att jag faktiskt gjort ett ganska bra jobb med att koppla bort smärtan. De spräckta hål på rellativt många av blåsorna och plåstrade om foten ordeltigt. Jag orkade inte ens ta upp den andra foten. Som tur var hittade jag min pappa direkt när jag haltat där ifrån. Så nu var det bara att ta sig till pappas jobb. Jag lovar det detta var mer smärtsamt än vad det varit under lopept. Nu kunde jag känna av all smärta, vilket inte var kul. På papps jobb tog jag lång tid på mig att dusha och basta och försökte återhämta mig så gott jag kunde. 21.50 gick tåget hem till Linköping där jag faktiskt fick sitta brevid en trevlig kille som också hade sprungit.

Jag somnade ganska snabbt trotts mina smärtor och sov till halv nio!! Så länge sover jag aldrig. Nu är jag helt börbultad och har riktigt ont överallt, speciellt i hälsenan. Tänk er det ondaste ni någonsin har haft, så tar ni det gånger 10 och sätter det över hela kroppen. Ungefär så känns det. Men det var det värt. Jag fattar knappt att jag faktiskt har sprungit Lidingöloppet, världens största terränglopp, 30 km backar. Tack allihopa, vi ses nästa år!

Ursäkta bildkvalitén, min pappa kan inte fota, hehe.