Linnea Druid

Väckarklockan är inställd på sju, men ändå har jag legat klarvaken sedan fem. Hur jag än har försökt att slappna av, vända och vrida på mig så har det itne gått att somna om. Det är ungefär som julafton när man var liten. När man låg där i sängen och visste att idag skulle det hända något stort. Något som bara händer en gång om året. Dagen skulle vara oförutsägbar och allt kunde hända. Där låg man med uppspärrade ögon och väntade på att tiden skulle gå, samtidigt som varje sekund verkade som en evighet. Precis så är det idag. Allt känns så overkligt på något sätt. Jag kan inte riktigt förstå att jag faktiskt ska var med i världens största terränglopp. Det här är inte en av mina många fantasier och planer som inte lämnar huvudet, det här är verklighet. Jag vet inte egentligen varför jag fick en sådan här galen idé från början. Visst, nu tycker jag det ska bli ganska kul, häftigt i alla fall, men när jag bestämde mig från första början för att göra klassikerna tyckte jag knappt om att springa. Det blev någon enstaka tur i 5 km spåret och det var ofta inget jag längtade till. Jag kan inte komma ihåg vad det var som flög i mig, men nu är jag här i alla fall. Och jag måste säga att det är jag glad för.

Håll tummarna för mig :D