Linnea Druid

Igår när jag var på gymmet fick jag ondare än vanligt i knät. Jag körde inte ens kontidion, bara 20 minuter på cykeln + styrka. Jag stapplade fram mellan maskinerna, mest för att jag kände obahag och inte extrem smärta. När jag stretchade, konfiermerade jag min misstanke om att knät var svullet, för visst var det svullet. Det har egentligen varit det i några dagar, men jag har inte riktigt vågat inse det. Det är inte mycket svullet, men när jag går känner jag att det inte riktigt är rätt, det är som att det är någonting som skvalpar runt där inne. Jag började nästan gråta efter mitt lilla misöde på gymmet. Inte för att det gör speciellt ont, utan för att jag blir så orolig för mig själv. Jag vill ju vara BRA! Jag vill kunna träna som jag vill, jag vill ut och springa, cykla, jag vill vara ute i ur och skur, blanda mina älskade distanspass med tuffa intervaller, jag vill kunna vara med på vätternrundan, stockholm maraton, jag vill tävla triathlon och träna med ik akele och jag vill utmana mig med dagliga distanspass under stekande sol i miami.