Sommarresumé
Imorgon börjar skolan igen och idag har sommaren, bokstavligen regnat bort. Nu är det alltså dags för någon slags "sommaren08 resumé", så vi får se vad jag kan lyckas knåpa ihop.
Sommaren 2008 har varit både otroligt bra och förskräckligt dålig. Den här sommaren har förändrat mitt liv, den har förändrar mig. Till det bättre eller sämre kan jag dessärre inte svara på. Jag vet bara att jag har funnit sidor av mig själv som jag trivs riktigt bra med, samtidigt som jag har förlorat sidor av mig som är det jag tidigare identifierat mig själv med. Sommaren inleddes med en riktigt kul kväll, som på många sätt kom att prägla min sommar. Då träffade jag också för första gången Paulina, som jag spenderat mycket tid tillsammans med denna sommar och som jag är väldigt glad att jag lärt känna. Så åkte jag ju till USA, mitt älskade Miami. Där träffade jag även Heather, min bästakompis i USA, det var inte bara roligt, utan även insiktsväckande. Jag fick veta hur mitt liv faktiskt kunde ha sett ut idag om jag också hade bott kvar där. Hennes och hennes kompiars liv skrämde mig lite. Jag har inte tänkt att det faktiskt är så stor skillnad på svenska och amerikanska ungdomar. Så kom jag hem till lilla Sverige igen, och sedan dess har allt gått i ett. Jag har gjort något varje dag och kväll. Jag överdriver inte, även om ni kanske tror det. Jag har varit ute hela nätterna, sovit några få timmar eller ingenting alls för att sedan åka iväg till stallet och slita och sedan börja om det hela med att dra ut igen. Mist en gång i veckan har jag varit vaken två dyng i sträck. Jag har under sommaren träffat många personer, som nu står mig mycket nära och det är jag glad för. Många tror att dessa personer har gjort att jag hamnat på fel väg, i fel umgänge osv, men jag ska säga nu en gång för alla, att så är det inte! Dessa personer är hur underbara som helst och har påverkat mig positivt. De har gjort att jag blivit en mycket mer accepterande person och jag dömer inte längre personer innan jag känner dem helt och hållet. De här personerna har också gjort att jag har insett mycket om andra personer, hur de faktiskt beter sig och vad de bryr sig om. Eller egentligen har jag alltid vetat det, men det är inte förens nu jag har insett att det faktiskt finns personer som inte alls är eller tänker så. Nu har jag tagit upp en del av det som gjort den här sommaren till den bästa någonsin, så då var det dags att ta tag i de tråkiga. Som de flesta redan vet så är mitt knä inget bättre. Efter att ha tränat som bara den med ett knä i ständig värk i ca 8 månader insåg jag strax innan sommarlovet började att det var dags att ta tag i det här. Träningen var helt enkelt tvungen till att få ett stopp. Så jag började min vila, och fortsatte och fortsatte. Det var inte lätt kan jag lova. Men det gick bättre när jag började uppehålla mig var enda lediga sekund med andra saker. Jag har försökt att träna flera gånger, men utan större framgångar, klart det är lite bättre, men jag kan ju absolut inte springa. Det sorgliga med mitt dåliga knä är inte bara det att den stora del av mig som var träning är borta, utan även min kreativa sida. All min kreativitet kommer från träning, då framförallt löpning. LÖPNING<3 Jag blir gråtfärdig bara jag skriver det. Jag älskar verkligen att springa, jag tror inte att någon som läser det här kan förstå det. Det är det bästa jag vet. Det är jag. Det var jag. Från löpningen kom min inspiration, till målningar, skisser, texter, krönikor, ja, allt man nu kan göra med sin kreativa sida. Mina starka sidor har alltid varit löpning och min kreativitet, det är ju det jag gillar, jag älskar att träna och jag älskar att rita, skriva osv. Nu finns inte det längre. Som jag har sett fram emot trean, när jag ska ha alla de roliga kreativa ämnena. Nu blir jag bara orolig, rädd och ledsen. Det ska inte alls bli kul. Det går inte att tvinga fram inspiration, det gör bara inte det. Nu tänker ni säkert att jag kan hitta inspiration någon annan stans, men tror ni inte jag har försökt? Det går verkligen inte. Det finns inget som rensar mitt huvud och samtidigt fyller det med idéer så som löpning gör. Sedan är det inte bara trean som oroar mig, det är min framtid. Jag har alltid tänkt att jag ska hålla på med löpning, triathlon, träna och tävla, och jobba med något kul, som jag verkligen älskar, som krönikör, grafisk designer eller liknande. Det finns inte en chans att jag kan jobba med något ens åt det hållet om jag inte har löpningen. Jag har gått från att ha haft allt väl utplanerat och varit positiv inför min framtid till att sitta här dagen innan mitt sista år på gymnasiet och vara livrädd för att jag har tappat bort stora viktiga delar av mig själv.
Nu har ni fått en liten kort återreflektion av sommarlovet 08, det bästa och sämsta i mitt liv.
Sommaren 2008 har varit både otroligt bra och förskräckligt dålig. Den här sommaren har förändrat mitt liv, den har förändrar mig. Till det bättre eller sämre kan jag dessärre inte svara på. Jag vet bara att jag har funnit sidor av mig själv som jag trivs riktigt bra med, samtidigt som jag har förlorat sidor av mig som är det jag tidigare identifierat mig själv med. Sommaren inleddes med en riktigt kul kväll, som på många sätt kom att prägla min sommar. Då träffade jag också för första gången Paulina, som jag spenderat mycket tid tillsammans med denna sommar och som jag är väldigt glad att jag lärt känna. Så åkte jag ju till USA, mitt älskade Miami. Där träffade jag även Heather, min bästakompis i USA, det var inte bara roligt, utan även insiktsväckande. Jag fick veta hur mitt liv faktiskt kunde ha sett ut idag om jag också hade bott kvar där. Hennes och hennes kompiars liv skrämde mig lite. Jag har inte tänkt att det faktiskt är så stor skillnad på svenska och amerikanska ungdomar. Så kom jag hem till lilla Sverige igen, och sedan dess har allt gått i ett. Jag har gjort något varje dag och kväll. Jag överdriver inte, även om ni kanske tror det. Jag har varit ute hela nätterna, sovit några få timmar eller ingenting alls för att sedan åka iväg till stallet och slita och sedan börja om det hela med att dra ut igen. Mist en gång i veckan har jag varit vaken två dyng i sträck. Jag har under sommaren träffat många personer, som nu står mig mycket nära och det är jag glad för. Många tror att dessa personer har gjort att jag hamnat på fel väg, i fel umgänge osv, men jag ska säga nu en gång för alla, att så är det inte! Dessa personer är hur underbara som helst och har påverkat mig positivt. De har gjort att jag blivit en mycket mer accepterande person och jag dömer inte längre personer innan jag känner dem helt och hållet. De här personerna har också gjort att jag har insett mycket om andra personer, hur de faktiskt beter sig och vad de bryr sig om. Eller egentligen har jag alltid vetat det, men det är inte förens nu jag har insett att det faktiskt finns personer som inte alls är eller tänker så. Nu har jag tagit upp en del av det som gjort den här sommaren till den bästa någonsin, så då var det dags att ta tag i de tråkiga. Som de flesta redan vet så är mitt knä inget bättre. Efter att ha tränat som bara den med ett knä i ständig värk i ca 8 månader insåg jag strax innan sommarlovet började att det var dags att ta tag i det här. Träningen var helt enkelt tvungen till att få ett stopp. Så jag började min vila, och fortsatte och fortsatte. Det var inte lätt kan jag lova. Men det gick bättre när jag började uppehålla mig var enda lediga sekund med andra saker. Jag har försökt att träna flera gånger, men utan större framgångar, klart det är lite bättre, men jag kan ju absolut inte springa. Det sorgliga med mitt dåliga knä är inte bara det att den stora del av mig som var träning är borta, utan även min kreativa sida. All min kreativitet kommer från träning, då framförallt löpning. LÖPNING<3 Jag blir gråtfärdig bara jag skriver det. Jag älskar verkligen att springa, jag tror inte att någon som läser det här kan förstå det. Det är det bästa jag vet. Det är jag. Det var jag. Från löpningen kom min inspiration, till målningar, skisser, texter, krönikor, ja, allt man nu kan göra med sin kreativa sida. Mina starka sidor har alltid varit löpning och min kreativitet, det är ju det jag gillar, jag älskar att träna och jag älskar att rita, skriva osv. Nu finns inte det längre. Som jag har sett fram emot trean, när jag ska ha alla de roliga kreativa ämnena. Nu blir jag bara orolig, rädd och ledsen. Det ska inte alls bli kul. Det går inte att tvinga fram inspiration, det gör bara inte det. Nu tänker ni säkert att jag kan hitta inspiration någon annan stans, men tror ni inte jag har försökt? Det går verkligen inte. Det finns inget som rensar mitt huvud och samtidigt fyller det med idéer så som löpning gör. Sedan är det inte bara trean som oroar mig, det är min framtid. Jag har alltid tänkt att jag ska hålla på med löpning, triathlon, träna och tävla, och jobba med något kul, som jag verkligen älskar, som krönikör, grafisk designer eller liknande. Det finns inte en chans att jag kan jobba med något ens åt det hållet om jag inte har löpningen. Jag har gått från att ha haft allt väl utplanerat och varit positiv inför min framtid till att sitta här dagen innan mitt sista år på gymnasiet och vara livrädd för att jag har tappat bort stora viktiga delar av mig själv.
Nu har ni fått en liten kort återreflektion av sommarlovet 08, det bästa och sämsta i mitt liv.
Kommentarer
Trackback