Årsresumé
Då var det ännu en gång nyårsafton och sista dagen på året 2008. Dert börjar bli hög tid för att samla ihop året med några enkla ord i en årsresumé.
Jag antar att jag ska börja enda från början . Jag firade in det nya året, som nu har passerat, hos Danne med lite annat roligt folk. Kommer inte ihåg jättemycket från den kvällen, vilket var ovanligt i den perioden av mitt liv. En sak jag dock kommer ihåg var att Simon spydde i mina skor. Det var sådär halvtrevligt, men tiden läker alla sår och han var förlåten minuterarna efter.
Våren 2008 fortsatte min stora kärlek till träning att växa. Jag tränade som aldrig förr, inte löpning dock, då jag dragit på mig löparknä efter Lidingöloppet. Det blev många timmar på cykeln, rullskidorna, lyfta en massa tunga stänger på BodyPump passen, och oändligt många tramptag på spinningen. Tränade för Vasaloppet också, Lidingöloppet, första steget i En Svensk Klassiker, var avklarat. Vasaloppet nästa. Min vardag såg ut ungefär som följande: gick upp halv fem gav mig ut, oavsett väder, på cykeln eller rullskidorna, tränade en timma ungefär, åkte ner till stan och var på gymmet halv sju för att träna ytterligare lite, lyfta lite vikter eller trampa i takt med musiken på spinningen. Sedan bar det av till skolan där jag gjorde frukost och drack kaffe. Sedan var jag i skolan hela dagen till två-tre och åkte vidare ut till stallet för att rida. När jag kom hem satt jag vid datorn en stund och slocknade sedan vid åtta tiden.
Ja, så såg mina dagar ut för det mesta. Det som ständigt kretsade i mitt huvud var träning, träning, träning. Mat fick också plats på ett litet hörn. Som hårt tränande vegan måste jag ju se till att få i mig allt. Sojaallergiker trodde jag också jag var ett tag. Det var inte en dans på rosor precis, fanns inte så mycket att äta, och det var ett evigt planerande och blötläggande av bönor, linser och diverse andra saker. Som tur var visade det sig att jag inte alls var sojaallergiker, utan kunde börja äta lite roligare saker igen.
Under påsklovet åkte jag till Michigan med min kusin. Det var en tidig födelsedagspresent från mina föräldrar. Stul med flygen resulterade i att vi fick spendera ett dygn i Amsterdam och en natt på Amsterdams flygplats. Det gjorde mig inte så mycket, det var roligt att vara i Amsterdam. USA resan blev oroligt rolig med mycket snö och mycket shopping. Träffade värdfamiljen min kusin hade när hon var utbytesstudent och umgicks en hel del med dem.
Den stora dagen som jag längtat efter så länge närmade sig. Dagen då jag skulle pricka av tävling nummer två av fyra, Vasaloppet. Jag var extremt peppad, köpte jättebra nya skidor, en massa nya kläder, tränade som en idiot. Tre dagar innan Vasaloppet svullnar halsen upp som bara den och ville inte ge sig. Körtelfeber. Helvete, allt gick i kras. Jag hoppades enda in i det sista att det skulle gå. Morgonen då bussen skulle gå var det dags att inse fakta, inget Vasalopp för mig i år inte. Jag blev jätteledsen, såklart, men det ska vi inte prata om nu, då blir jag deppig igen. Det kommer mer deppigheter så jag måste spara lite på mig själv, så jag tar mig igenom resumén utan att ögonen svullnar upp i tårar.
För att strö salt i såren på mig själv var jag så gott som frisk dagen efter Vasaloppet. Det var bara att bita ihop och ta nya tag, Vätternrundan nästa. Tränade, om möjligt, ännu mer än tidigare, samtidigt som mitt knä blev allt sämre. Tillslut gav jag mitt knä en chans och gick till sjukgymnasten. Det hjälpte inte ett dugg. Inte speciellt positiv var hon heller. ”Det gör ju inget om du gör klassikern när du är 25 istället” var ord som inte alls lät bra i mina öron. Därför lyssnade jag inte heller på hennes råd och körde på som vanligt. Den 11 maj insåg jag vad jag höll på med och sålde min startplats med tårar som inte kunde hejdas. Jag hade så himla ont i mitt knä och insåg att det aldrig skulle gå. Det var inte lätt ska jag säga, jag är inte den som ger upp i första taget. Det var dags att ta tag i mina problem, det var dags för min kropp att vila, något den inte gjort på allt för lång tid.
Runt årsskiftet började det gå allt sämre med Unique. Hon blev allt tjurigare och jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Jag ville inte fästa mig vid henne om det skulle vara något fel. Så jag stängde av mina känslor och gjorde det jag skulle i stallet och inget mer. Vi åkte och undersökte henne, först i Mantorp, där de inte hittade någonting, och sedan i Skara där vi fick höra ”Hon är bland de friskaste hästar man kan hitta”. Lite förvånade och förbryllade åkte vi därifrån och visste inte riktigt vad vi skulle göra. Hon var jättearg och det gick inte att lägga på henne sadeln. Räddningen blev Terese och Monika. Vi flyttade Unique från Erikstad till Terese i Sya. Monika kom tre-fyra gånger i veckan och tömkörde henne. Efter några månader var det dags att lägga på sadeln igen och allt gick jättebra. Hon började förändras. Den största förändringen kom dock den 4e juli. Det var dagen Gabriella, hästprataren, kom och pratade med Unique. Det var det mest otroliga jag varit med om. Efter deras samtal förändrades min syn på allt. Jag såg hur jag själv betedde mig, hur jag inte hade tagit tag i min sorg efter Corona utan istället ersatt det med träning och stängt av mina känslor för allt annat. Hon fick mig att omvärdera och prioritera mitt liv. Den dagen sa jag farväl till Corona, en gång för alla. Jag pratade med Corona och bad om förlåtelse för allt, men sa att det var dags för mig att gå vidare. Inte för att jag vill släppa henne, utan för att jag vill släppa in någon annan som behöver mig nu. Det var tungt och jobbigt och tårarna flödade, men efter det var klart kände jag hur en tung sten lyftes från mina axlar. Jag hade äntligen släppt den sorg och den plågsamma känsla jag burit på så länge.
Vi backar tillbaka lite igen så ska jag berätta om försommaren och sommaren. Under senvåren hade jag, som sagt, lagt av med träningen, för att fylla detta enorma tomrum behövdes något annat. Så jag började umgås med kompisar, vilket jag inte tidigare gjort allt för ofta då träningen tog upp mitt liv. Det blev många vackra kvällar i skateparken med trevligt folk. Åkte även till Norrköping en hel del och hade roliga kvällar. Så kom skolavslutningen. Dagen började med lite förkrök klockan sju(kommer inte ihåg, åtta?) på morgonen med Ebba, Ebba och Inez. Efter skolavslutningen firade jag Ellis student och drog sedan vidare hem till Ebba. Förfestade lite med Ebba och Li innan vi drog till Boffe, där största delen av kvällen spenderades. Mitt minne är inte det bästa från den kvällen, men jag vet att vi skulle in till stan. Av någon anledning gick vi av bussen i Jakobsdal och började gå. Sedan gick Ebba och Li in mot stan, medan jag, Martin, Adam, Max och Joel gick åt ett annat håll. Hur som helst så var det en rolig kväll och en bra start på sommarlovet. Den kvällen lärde jag även känna Paulina, vilket jag är mycket glad för!
Den 17e juni åkte vi till USA, Miami, kärt återseende. Det mest spännande var ändå att jag skulle träffa min gamla kompis Heather, som jag inte träffat på sju år! Det gick utan problem och var otroligt roligt. Hängde med henne och hennes kompisar och upplevde allt från deras liv och inte från livet som turist. Det var sjukt flummigt att tänka att det där kanske hade varit jag om jag hade bott kvar i Miami.
När jag kom hem från Miami började sommaren på riktigt. Ebba och jag var ute varje dag på diverse äventyr. Varma sommarkvällar i parken med lite 3,5 och schysst musik. Under sommaren förändrades jag ganska radikalt. Detta enbart på grund av att jag sagt farväl av både Corona och träningen, det jag tidigare levt för. Det är klart jag inte visste vem jag var eller vad jag skulle göra nu. Alla mina intressen och det som stod mig närmast hjärtat var borta. Jag trivdes ändå med min förändring och lärde känna många nya roliga personer som jag står nära idag. Så fyllde jag 18 år. Äntligen myndig, som de flesta brukar tänka. Själv tycker jag inte det är så stor grej. Jag gillar ändå inte krogen, så i det avseendet gör det mig inget om jag är 18 eller inte. 18årsdagen firades med Ebba och dagen efter blev det fest. Sjukt roligt, varmt och skönt. Satt ute på altanen hela kvällarna och chillade med softa personer. Precis som det ska vara. Sommaren fortsatte med ännu mer fest och en totalt förvrängd dygnsrytm. Hände ganska ofta att jag var vaken över två dygn i sträck och orkade ändå vara ute hela nätterna. Det var utomhusbio, fester hos diverse roliga personer, chillkvällar bland annat här, hos Ebba, hos Ludde och i parken. '
Det blev augusti och skolan började. Jag har ju inget emot skolan, snarare tvärtom. Jag älskar Infokomp! Detta läsår började även många roliga personer på skolan, bland annat Ebba, Axel, Ludde, Pau, Fille, Erik mf. Första veckan i skolan avslutades med Martins 18-årsfest. Med buller och brak firades det minst sagt!
Under hösten gick det otroligt mycket bättre med Unique och hon kom tillbaka till Erikstad. Det var som någonting lossnade efter mötet med Gabriella. Unique och jag fann harmoni i varandra och fick ett samarbete utan dess like.
Hösten spenderade jag även hemma hos Emil till stor del. Rätt flummig historia hur jag lärde känna honom från första början. Den tänker jag dock inte dra här. Jag är i alla fall glad att jag lärde känna honom, väldigt mycket flummiga saker har vi hittat på.
Annars bjöd hösten på sprakande färger som det njöts av från bland annat utsiktsplatsen och Tinnerö. När vädret inte visade sin bästa sida satt jag inne och knappade med webbdesign, eftersom jag fått uppdrag att göra en hemsida åt en säkerhetskonsult (det har jag inte berättat här på bloggen, men så är det!) Även Signerat Ungs hemsida har det blivit mycket pyssel med och den väntas vara uppe framåt våren.
28 och 29e november spelade Kultiration i Göteborg. Ebba och jag var där och var med om en upplevelse för livet. Kultiration är något speciellt, de har något inte andra band har. Kultiration är helt klart bästa live bandet!
Under hösten och vintern har mitt knä blivit allt sämre, och nu är det värre än någonsin. Det gör ont hela tiden, så att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det finns ingenting som biter, knaprat voltaren, panodil och treo i mängder. Det funkar inte. Jag fick tid hos en jättebra ortoped i norrköping som skulle undersöka mitt knä ännu en gång. Jag kom dit, fick en snabb undersökning och en tung dom. Jag har helt enkelt tränat för mycket när jag har varit så pass ung att senan inte har hunnit med att växa. Det kommer tyvärr att ta många år innan det här någonsin blir bra. Efter det kommer jag få träna på en måttlig nivå :( Det vill jag ju inte, jag vill ju träna mycket. Ska i alla fall träffa en sjukgymnast om ett tag, så då kommer jag få gå där ett tag.
Sammanfattningsvis tycker jag det ser rätt mörkt ut här på mitt års resumé. Det har nog inte varit ett så bra år 2008. Mycket sorgligheter, men jag har klarat det med det förändring jag har gått igenom och den person jag är idag. Jag har haft en rolig sommar, samtidigt som jag har haft underliggande sorger. Jag skulle säga att 2008 har varit ett lärorikt år.
Så, det tog sitt lilla tag att skriva denna resumé. Nu sitter jag har på självaste nyårsafton och skriver klart om året som gått, samtidigt som jag firar in det nya året. Jag hoppas på att 2009 blir ett bra år, ett bättre år med ljusare tider. Gott nytt år!
Jag antar att jag ska börja enda från början . Jag firade in det nya året, som nu har passerat, hos Danne med lite annat roligt folk. Kommer inte ihåg jättemycket från den kvällen, vilket var ovanligt i den perioden av mitt liv. En sak jag dock kommer ihåg var att Simon spydde i mina skor. Det var sådär halvtrevligt, men tiden läker alla sår och han var förlåten minuterarna efter.
Våren 2008 fortsatte min stora kärlek till träning att växa. Jag tränade som aldrig förr, inte löpning dock, då jag dragit på mig löparknä efter Lidingöloppet. Det blev många timmar på cykeln, rullskidorna, lyfta en massa tunga stänger på BodyPump passen, och oändligt många tramptag på spinningen. Tränade för Vasaloppet också, Lidingöloppet, första steget i En Svensk Klassiker, var avklarat. Vasaloppet nästa. Min vardag såg ut ungefär som följande: gick upp halv fem gav mig ut, oavsett väder, på cykeln eller rullskidorna, tränade en timma ungefär, åkte ner till stan och var på gymmet halv sju för att träna ytterligare lite, lyfta lite vikter eller trampa i takt med musiken på spinningen. Sedan bar det av till skolan där jag gjorde frukost och drack kaffe. Sedan var jag i skolan hela dagen till två-tre och åkte vidare ut till stallet för att rida. När jag kom hem satt jag vid datorn en stund och slocknade sedan vid åtta tiden.
Ja, så såg mina dagar ut för det mesta. Det som ständigt kretsade i mitt huvud var träning, träning, träning. Mat fick också plats på ett litet hörn. Som hårt tränande vegan måste jag ju se till att få i mig allt. Sojaallergiker trodde jag också jag var ett tag. Det var inte en dans på rosor precis, fanns inte så mycket att äta, och det var ett evigt planerande och blötläggande av bönor, linser och diverse andra saker. Som tur var visade det sig att jag inte alls var sojaallergiker, utan kunde börja äta lite roligare saker igen.
Under påsklovet åkte jag till Michigan med min kusin. Det var en tidig födelsedagspresent från mina föräldrar. Stul med flygen resulterade i att vi fick spendera ett dygn i Amsterdam och en natt på Amsterdams flygplats. Det gjorde mig inte så mycket, det var roligt att vara i Amsterdam. USA resan blev oroligt rolig med mycket snö och mycket shopping. Träffade värdfamiljen min kusin hade när hon var utbytesstudent och umgicks en hel del med dem.
Den stora dagen som jag längtat efter så länge närmade sig. Dagen då jag skulle pricka av tävling nummer två av fyra, Vasaloppet. Jag var extremt peppad, köpte jättebra nya skidor, en massa nya kläder, tränade som en idiot. Tre dagar innan Vasaloppet svullnar halsen upp som bara den och ville inte ge sig. Körtelfeber. Helvete, allt gick i kras. Jag hoppades enda in i det sista att det skulle gå. Morgonen då bussen skulle gå var det dags att inse fakta, inget Vasalopp för mig i år inte. Jag blev jätteledsen, såklart, men det ska vi inte prata om nu, då blir jag deppig igen. Det kommer mer deppigheter så jag måste spara lite på mig själv, så jag tar mig igenom resumén utan att ögonen svullnar upp i tårar.
För att strö salt i såren på mig själv var jag så gott som frisk dagen efter Vasaloppet. Det var bara att bita ihop och ta nya tag, Vätternrundan nästa. Tränade, om möjligt, ännu mer än tidigare, samtidigt som mitt knä blev allt sämre. Tillslut gav jag mitt knä en chans och gick till sjukgymnasten. Det hjälpte inte ett dugg. Inte speciellt positiv var hon heller. ”Det gör ju inget om du gör klassikern när du är 25 istället” var ord som inte alls lät bra i mina öron. Därför lyssnade jag inte heller på hennes råd och körde på som vanligt. Den 11 maj insåg jag vad jag höll på med och sålde min startplats med tårar som inte kunde hejdas. Jag hade så himla ont i mitt knä och insåg att det aldrig skulle gå. Det var inte lätt ska jag säga, jag är inte den som ger upp i första taget. Det var dags att ta tag i mina problem, det var dags för min kropp att vila, något den inte gjort på allt för lång tid.
Runt årsskiftet började det gå allt sämre med Unique. Hon blev allt tjurigare och jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Jag ville inte fästa mig vid henne om det skulle vara något fel. Så jag stängde av mina känslor och gjorde det jag skulle i stallet och inget mer. Vi åkte och undersökte henne, först i Mantorp, där de inte hittade någonting, och sedan i Skara där vi fick höra ”Hon är bland de friskaste hästar man kan hitta”. Lite förvånade och förbryllade åkte vi därifrån och visste inte riktigt vad vi skulle göra. Hon var jättearg och det gick inte att lägga på henne sadeln. Räddningen blev Terese och Monika. Vi flyttade Unique från Erikstad till Terese i Sya. Monika kom tre-fyra gånger i veckan och tömkörde henne. Efter några månader var det dags att lägga på sadeln igen och allt gick jättebra. Hon började förändras. Den största förändringen kom dock den 4e juli. Det var dagen Gabriella, hästprataren, kom och pratade med Unique. Det var det mest otroliga jag varit med om. Efter deras samtal förändrades min syn på allt. Jag såg hur jag själv betedde mig, hur jag inte hade tagit tag i min sorg efter Corona utan istället ersatt det med träning och stängt av mina känslor för allt annat. Hon fick mig att omvärdera och prioritera mitt liv. Den dagen sa jag farväl till Corona, en gång för alla. Jag pratade med Corona och bad om förlåtelse för allt, men sa att det var dags för mig att gå vidare. Inte för att jag vill släppa henne, utan för att jag vill släppa in någon annan som behöver mig nu. Det var tungt och jobbigt och tårarna flödade, men efter det var klart kände jag hur en tung sten lyftes från mina axlar. Jag hade äntligen släppt den sorg och den plågsamma känsla jag burit på så länge.
Vi backar tillbaka lite igen så ska jag berätta om försommaren och sommaren. Under senvåren hade jag, som sagt, lagt av med träningen, för att fylla detta enorma tomrum behövdes något annat. Så jag började umgås med kompisar, vilket jag inte tidigare gjort allt för ofta då träningen tog upp mitt liv. Det blev många vackra kvällar i skateparken med trevligt folk. Åkte även till Norrköping en hel del och hade roliga kvällar. Så kom skolavslutningen. Dagen började med lite förkrök klockan sju(kommer inte ihåg, åtta?) på morgonen med Ebba, Ebba och Inez. Efter skolavslutningen firade jag Ellis student och drog sedan vidare hem till Ebba. Förfestade lite med Ebba och Li innan vi drog till Boffe, där största delen av kvällen spenderades. Mitt minne är inte det bästa från den kvällen, men jag vet att vi skulle in till stan. Av någon anledning gick vi av bussen i Jakobsdal och började gå. Sedan gick Ebba och Li in mot stan, medan jag, Martin, Adam, Max och Joel gick åt ett annat håll. Hur som helst så var det en rolig kväll och en bra start på sommarlovet. Den kvällen lärde jag även känna Paulina, vilket jag är mycket glad för!
Den 17e juni åkte vi till USA, Miami, kärt återseende. Det mest spännande var ändå att jag skulle träffa min gamla kompis Heather, som jag inte träffat på sju år! Det gick utan problem och var otroligt roligt. Hängde med henne och hennes kompisar och upplevde allt från deras liv och inte från livet som turist. Det var sjukt flummigt att tänka att det där kanske hade varit jag om jag hade bott kvar i Miami.
När jag kom hem från Miami började sommaren på riktigt. Ebba och jag var ute varje dag på diverse äventyr. Varma sommarkvällar i parken med lite 3,5 och schysst musik. Under sommaren förändrades jag ganska radikalt. Detta enbart på grund av att jag sagt farväl av både Corona och träningen, det jag tidigare levt för. Det är klart jag inte visste vem jag var eller vad jag skulle göra nu. Alla mina intressen och det som stod mig närmast hjärtat var borta. Jag trivdes ändå med min förändring och lärde känna många nya roliga personer som jag står nära idag. Så fyllde jag 18 år. Äntligen myndig, som de flesta brukar tänka. Själv tycker jag inte det är så stor grej. Jag gillar ändå inte krogen, så i det avseendet gör det mig inget om jag är 18 eller inte. 18årsdagen firades med Ebba och dagen efter blev det fest. Sjukt roligt, varmt och skönt. Satt ute på altanen hela kvällarna och chillade med softa personer. Precis som det ska vara. Sommaren fortsatte med ännu mer fest och en totalt förvrängd dygnsrytm. Hände ganska ofta att jag var vaken över två dygn i sträck och orkade ändå vara ute hela nätterna. Det var utomhusbio, fester hos diverse roliga personer, chillkvällar bland annat här, hos Ebba, hos Ludde och i parken. '
Det blev augusti och skolan började. Jag har ju inget emot skolan, snarare tvärtom. Jag älskar Infokomp! Detta läsår började även många roliga personer på skolan, bland annat Ebba, Axel, Ludde, Pau, Fille, Erik mf. Första veckan i skolan avslutades med Martins 18-årsfest. Med buller och brak firades det minst sagt!
Under hösten gick det otroligt mycket bättre med Unique och hon kom tillbaka till Erikstad. Det var som någonting lossnade efter mötet med Gabriella. Unique och jag fann harmoni i varandra och fick ett samarbete utan dess like.
Hösten spenderade jag även hemma hos Emil till stor del. Rätt flummig historia hur jag lärde känna honom från första början. Den tänker jag dock inte dra här. Jag är i alla fall glad att jag lärde känna honom, väldigt mycket flummiga saker har vi hittat på.
Annars bjöd hösten på sprakande färger som det njöts av från bland annat utsiktsplatsen och Tinnerö. När vädret inte visade sin bästa sida satt jag inne och knappade med webbdesign, eftersom jag fått uppdrag att göra en hemsida åt en säkerhetskonsult (det har jag inte berättat här på bloggen, men så är det!) Även Signerat Ungs hemsida har det blivit mycket pyssel med och den väntas vara uppe framåt våren.
28 och 29e november spelade Kultiration i Göteborg. Ebba och jag var där och var med om en upplevelse för livet. Kultiration är något speciellt, de har något inte andra band har. Kultiration är helt klart bästa live bandet!
Under hösten och vintern har mitt knä blivit allt sämre, och nu är det värre än någonsin. Det gör ont hela tiden, så att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det finns ingenting som biter, knaprat voltaren, panodil och treo i mängder. Det funkar inte. Jag fick tid hos en jättebra ortoped i norrköping som skulle undersöka mitt knä ännu en gång. Jag kom dit, fick en snabb undersökning och en tung dom. Jag har helt enkelt tränat för mycket när jag har varit så pass ung att senan inte har hunnit med att växa. Det kommer tyvärr att ta många år innan det här någonsin blir bra. Efter det kommer jag få träna på en måttlig nivå :( Det vill jag ju inte, jag vill ju träna mycket. Ska i alla fall träffa en sjukgymnast om ett tag, så då kommer jag få gå där ett tag.
Sammanfattningsvis tycker jag det ser rätt mörkt ut här på mitt års resumé. Det har nog inte varit ett så bra år 2008. Mycket sorgligheter, men jag har klarat det med det förändring jag har gått igenom och den person jag är idag. Jag har haft en rolig sommar, samtidigt som jag har haft underliggande sorger. Jag skulle säga att 2008 har varit ett lärorikt år.
Så, det tog sitt lilla tag att skriva denna resumé. Nu sitter jag har på självaste nyårsafton och skriver klart om året som gått, samtidigt som jag firar in det nya året. Jag hoppas på att 2009 blir ett bra år, ett bättre år med ljusare tider. Gott nytt år!
Kommentarer
Trackback