Conrad
Jag har framfört många häpnandsväckande historier här på bloggen, men den här tar ändå priset. Jag lovar att det jag säger nu är 100 % sanning. Det är också anledningen till att jag nu sitter och är jättetrött och sliter mig i håret över minsta lilla sak. Sanningen är den... att jag har bara druckit EN kopp kaffe idag. Jag vet, det är svårt att smälta det. Jag var självi chocktillstånd ett bra tag när jag upptäckte det. Tänk att jag har gått omkring med så lågkoffeinhalt i blodet. Jag vet inte hur jag har överlevt. Det har ju dock satt sina spår. Just nu vet jag knappt vart jag ska ta vägen, jag är bara så trött och arg och irriterad, men jag måste sitta vaken och bråka med datorn som inte vill öppna Adobeprogrammen. Optimering måste det bli. Usch, känner verkligen inte för det här. Men det är bara att bita ihop, för imorgon ska tidningen till tryck och serien måste vara klar.
Har inte hunnit med kaffet idag, det är det som har varit problemet. Kom till skolan halv nio i tro om att jag började tolv, men så vardet itne. Det var introduktion för temaveckan som ska vara efter jul, så jag började visst halv nio. Tur för mig att jag har en tendens att komma några timmar för tidigt till skolan. Vid halv tio skulle vi till Nationernas hus, det lät inte så lockande. Jag och Ebba smög iväg till Wayn'es istälelt och käkade och drack kaffe (DAGENS ENDA KOPP) Sedan kollade jag lite julklappar en snabbis och gick sedan till spanskan. Ojojoj, en annan omtumlande händelse. Egentligen skulle vi träffat våra arbetsgrupper, men jag stack iväg till Komvux för att ha muntligt prov! Tänk att jag hur lätt som helst, med anledning till och med, kunde ha struntat i det, men det gjorde jag inte! Duktig är jag ju.
Efter spanskan gick jag ner till gymmet. Jag vet inte vad det är för fel på mig! Jag vet jumycket väl att jag inte kan springa,att jag får ont som in i helvete. Ändå åker mina tankar i samma banor varje gång "kanske har det blivit bättre nu, det var ju inte bra i igårkväll när jag knaprade Voltaren och inte visste vart jag skulle ta vägen, men kanske nu..." Så springer jag och precis som gången innan, och gången innan det, och gången innan det osv. så kommer smärtan smygandes. Då har jag inte helelr vett nog att lägga av på en gång. Nej nej, så enkelt är det ju inte. "ibland är det ju lite stelt i början, man får ont lite här och var. Inget att klaga över. Det går nog över när blodcirkulationen sätter igång.." tankarna snurrar i huvudet efter sådär en 15-20 minuter har jag under skrikande smärta lyckats övertala mig själv att det är lite bra att ge upp, som vanligt.
Nej tillbaks till jobbet.
Har inte hunnit med kaffet idag, det är det som har varit problemet. Kom till skolan halv nio i tro om att jag började tolv, men så vardet itne. Det var introduktion för temaveckan som ska vara efter jul, så jag började visst halv nio. Tur för mig att jag har en tendens att komma några timmar för tidigt till skolan. Vid halv tio skulle vi till Nationernas hus, det lät inte så lockande. Jag och Ebba smög iväg till Wayn'es istälelt och käkade och drack kaffe (DAGENS ENDA KOPP) Sedan kollade jag lite julklappar en snabbis och gick sedan till spanskan. Ojojoj, en annan omtumlande händelse. Egentligen skulle vi träffat våra arbetsgrupper, men jag stack iväg till Komvux för att ha muntligt prov! Tänk att jag hur lätt som helst, med anledning till och med, kunde ha struntat i det, men det gjorde jag inte! Duktig är jag ju.
Efter spanskan gick jag ner till gymmet. Jag vet inte vad det är för fel på mig! Jag vet jumycket väl att jag inte kan springa,att jag får ont som in i helvete. Ändå åker mina tankar i samma banor varje gång "kanske har det blivit bättre nu, det var ju inte bra i igårkväll när jag knaprade Voltaren och inte visste vart jag skulle ta vägen, men kanske nu..." Så springer jag och precis som gången innan, och gången innan det, och gången innan det osv. så kommer smärtan smygandes. Då har jag inte helelr vett nog att lägga av på en gång. Nej nej, så enkelt är det ju inte. "ibland är det ju lite stelt i början, man får ont lite här och var. Inget att klaga över. Det går nog över när blodcirkulationen sätter igång.." tankarna snurrar i huvudet efter sådär en 15-20 minuter har jag under skrikande smärta lyckats övertala mig själv att det är lite bra att ge upp, som vanligt.
Nej tillbaks till jobbet.
Kommentarer
Trackback