Linnea Druid

Strax innan tio gav jag mig iväg ut på rullskidorna. De nya kläderna var självklart på, till viss del i alla fall. Hade inte lager 2 tröjan och inte midjeväskan. Termomertern visade -5 grader, så jag tyckte det var en bra tid att prova hur pass varmt/kallt det var med kläderna. Svaret är att det faktiskt var helt perfekt. Inte för varmt och inte för kallt. Lagom. Så om det nu är lite kallare under Vasan så blir det nog bra med lager 2 tröjan också. Två och en halv timma långt blev passet, har inte mätt upp någon sträcka än, men jag skulle gissa på omkring 3 mil. Riktigt skönt pass. Det var verkligen vårväder, i mitten av februari liksom, vad är det här? Luften var torr, solen sken, med det var ändå lite mulet/disigt, sådär så att det är ett tunnt, tunnt moln över hela himlen så att solens konturer suddas ut och den himlens blåanyanser tonas ned. Ont i knät fick jag också, redan från början iofs, men efter någon timme ungefär började blodet och cirkulationen smörja lederna och smärtan minskade lite. Jag vet inte hur det kommer gå på Vasan med mitt stackars knä. Men jag är ju envis, ger aldrig upp, vilken iofs kanske inte alltid är bra, men ändå. 

På tal om att vara envis, jag måste berätta en sak som min lärare berättade för mig. Hans kompis hade varit med i Vasaloppet för ett tag sedan. Samtidigt hade han haft en ryggskada och kunde därför inte köra någonting med benen, utan var tvungen att staka hela vägen. Det gjorde han också, benen var paralella hela tiden under tävlingen och han stakade sig fram, även i uppförsbackarna. Det här är inte det mest chockerande, utan lyssna nu, HAN KOM TVÅA!! Säg mig, är det inte väldigt imponerande?