Linnea Druid

Jag kan inte hjälpa att jag är så himla orolig. Jag orkar bara inte ta bort en häst till, jag tror inte jag klarar det. Den där hemska magkänslan, den jag hade med Corona det sista året ungefär, den känslan har jag nu, eller jag har haft den i typ 2-3 månader. Det är så himla jobbigt! Jag försöker låtsas som ingenting, men innuti växer oron, jag kan inte hjälpa att jag har en orolig personlighet. Det har jag fått från mamma, men hon är värre. Hon kan inte dölja någonting, vilket inte är så kul för mig. Hon tar ut sin oro på allt och alla, som att jag ska vara det vuxna! Det är väl jag som borde vara mest orolig, det är ju min häst! Jag vill inte ta ut något i förskott, jag ska vänta tills Fam har varit och tittat på henne, men jag förväntar mig ändå det värsta. Jag vill bara veta, så oroligheten kan övergå i sorg eller glädje, eller lättnad eller whatever.

Unique<3