Linnea Druid

Jag möter Leif på stallplan, där han kommer gående med sin hund. Vi hälsar och tar i hand, sedan erbjuder han mig att komma in i fikarummet, där termomertern inte visar -5°C. Han visar mig till kaffet och pepparkakorna och ursäktar sig sedan och säger att han måste gå och hjälpa sin mamma. Jag var ju trots allt 45 minuter för tidig, så jag förväntade mig inte heller att han skulle vara helt redo. Där sitter jag och väntar, medan jag sörplar halvsunkigt snabbkaffe och knaprar på julens överblivna pepparkakor. Efter en stund kommer han tillbaka och intervjun sätter igång. Han pratar på och gör mig mycket klokare, samtidigt som jag skriver så pennan glöder, med en handstil som jag redan nu ser kommer vara svår att tyda senare. När mina frågor på pappret tar slut, och alla spontana frågor som dykt upp i huvudet, är ställda, ber jag om att få en liten rundvandring på anläggningen. Han ler och tycks bli glad för att få visa upp sin gård och sina hästar, det har han rätt att vara också, för oj så avundsjuk jag är. Även om stallet inte ser så väldans flashigt ut så har han en förklaring till precis allting, allt har sin specifika funktion och jag blir mer och mer förundrad över hur mycket han kan och hur mycket av dessa saker som andra inte vet, men som egentligen är helt logiska. När jag har varit där drygt 1 ½ timma kommer mamma och det börjar bli dags att dra sig hemåt, även om jag gärna stannat längre.

Jag är verkligen glad att jag åkte ut och pratade med Leif Segorp och tittade på anläggningen, jag lärde mig mycket mer än jag hade trott idag! Så Vickan, du missade verkligen något på grund av att du inte ville åka en bussresa på 25 minuter.