Linnea Druid

Jag överraskade mig själv med att ge mig ut en sväng på rullskidorna. Det var mörkt, kallt och blött, men ändå ganska kul. Särskilt roligt var det att åka igenom de djupa vattenpölarna så att vattnet skvätte enda upp i ansiktet. Jag vill nästan alltid träna själv, men på rullskidorna känns det lite ensamt ibland. Synd bara att jag inte känner någon här i Linköpingstrakten som brukar staka omkring på hjul, eller är det någon som känner sig manad? Jag behöver nog träna lite teknik tror jag, för om jag ska vara ärlig, så är jag ganska dålig, om man nu kan vara det. När jag åker skidor brukar tankarna vandra iväg, precis som när jag rider, jag får liksom en sån där tom blick, så att jag egentligen inte ser vad jag gör, utan bara tänker. Oj, vad det där lät konstigt, men anyway, jag hade en sådan där "ögonen-typ-avstängda-för-att-hjärnan-ska-fungera-stund" och väcktes plötsligt till liv av att jag åkte in i ett staket! Jag är fortfarande lite förundrad över hur jag lyckades med det. Tur att ingen såg mig i alla fall, det kanske fanns en anledning till att jag gav mig ut i mörkret. Ibland har jag verkligen ingen kontroll på mina armar och ben, allt har sitt eget liv känns det som. Jag känner mig ungefär som en elefent på styltor.