Linnea Druid

Efter att ha tvingat mig ur sängen klockan halv sex imorse spepte jag snabbt ner en kopp kaffe, laddade en termos med mer kaffe och begav mig till stallet för stalljour. Påvägen fick jag en plötslig impuls att skriva en krönika till Marias och min tidning. Så i bilen, i komplett mörker, chansade jag på var raderna på pappret var och rafsade snabbt ihop en krönika, som faktiskt blev helt okej. När jag väl var i stallet tog det inte lång tid förens vinden började öka och molnen drog ihop sig. Vi lyckades i alla fall få ut alla hästarna och när vi var klara gjorde vi allt annat, typ sopade och sånt där. Samtidigt fick vinden mer och mer fart och snart öste regnet ned. Vid kvart i elva ungefär bestämde vi oss för att vi faktiskt var tvugna att ta in alla hästar. Riktig storm var det ute och vi fasade för att det skulle bli värre. Så trots att hästarna skule vara ute till fyra, och bara hade varit ute i två timmar, började vi plocka in dem, medan vinden yrde det tunga regnet i våra ansikten. Hästarna var galna och det var kaos överallt, lera som skvätte, skenande okontrollerbara hästar och en vind man inte kunde höra ett gevärskott igenom. Qualisto slet sig och skenade runt lös kring stallet, samtidigt som han stegrade, sparkade bakut och lekte rövare, alla andra hästar som höll på att gå in fick panik och allt var så rörigt, flygande ben hit och dit. Tillslut skenade han in i stallet och ställde sig i sin box. Zorro, som är jobbig och galen i vanliga fall, var rabiat, stegrade och galopperade på mig så jag handlöst föll in i elstängslet och fick eltråden rakt över hela ansiktet, fy vad ont det gjorde! Det blixtrade till i hela huvudet! Så här såg jag ut innan jag åkte till stallet, trött, osminkad, men redo att möta dagens svårigheter. Ni vill inte veta hur jag såg ut efteråt, jag kan förmildra det och säga att jag är 1000 gånger tröttare, lerig från top till tå, blöt och har blåmärken och svullnader över hela kroppen.