Linnea Druid

Igår var ju alltså sista dagen i Miami så jag kände att jag ville avsluta det på ett bra sätt. På senaste tiden har jag, som ni kanske märkt, inte klagat på mitt knä speciellt mycket. Jag tog ju verkligen mig själv i kragen och slutade träna och har hållt mig undan så gott jag kunnat i säkert 3-4 veckor, och har nu inte haft ont i vardagen, när jag bara går och så. Strax innan sjutiden på morgonen snörade jag därför på mig löparskorna för att ge mig ut på min första löprunda sedan min knäskada den 29 september. Jag började springa och var helt hög av lycka, känslan av att springa längs stranden i Miami, när svetten lackar som om man precis tagit ett bad, solen steker och man verkligen känner hur kroppen jobbar. Det är lycka. Det är den bästa känsla jag vet. Lyckan höll dock inte i sig så länge. Efter en sådär 7 minuter högg det till i knät. Jag försökte tänka på något annat och sa till mig själv "det är bara för att jag inte har sprungit på länge, jag är stel och inte riktigt uppvärmd" smärtan spred sig snart upp i hela benet så att det tillslut högg även i ljumsken. Jag är ju inte den som ger upp, som ni kanske redan vet, så jag fortsatte springa, med så raka ben som möjligt, för jag vet att det gör minst ont så. Det gjorde ondare och ondare, och efter sådär en 6 km klarade jag bara inte mer. Knät sa ifrån och sista spurten blev plågsam. Och bara sådär gick mina förhoppningar om förbättringar i kras och mina drömmar skjutsades ut långt till havs. Jag vill inte klaga, för jag vet att det är så himla tråkigt att läsa, men jag tycker bara det är så jävla orättvist! Springa är det bästa jag vet, och träning i alla dess former för den delen, så varför ska det vara just jag som drabbas?! Varför ska jag tvingas leva på  Voltaren och ligga sängbunden utan några som helst förbättringar? Det är orättvist.