Linnea Druid

Jag är så jävla deppig! Jag har precis sålt min startplats till Vätternrundan och jag kan inte sluta gråta. Jag hade på något sätt hoppats att den inte skulle bli såld, så att jag var tvungen att cykla i alla fall. Nu har mina drömmar gått i kras. Jag börjar inse hur allvarliga mina träningsvanor faktiskt är. Jag har haft så ont så länge att jag ser det som en del av vardagen, jag bryr mig inte längre om det gör ont, bara benet håller uppe är jag nöjd. Så ska det inte vara. Ändå så vill jag verkligen cykla. Jag vill det mer än något annat, det här är ju mitt liv, jag vill ju bara tävla och träna så mycket jag kan. Jag vill inte se alla som är ute och cyklar, springer, simmar, åker inlines eller simmar. Jag vill att de ska försvinna, så jag inte ständigt påminns om allt jag missar. Jag vet att det låter själviskt, men jag vill inte att Vätternrundan ska gå utan mig. Jag vill inte läsa i tidningen om alla duktiga cyklister som tog sig runt, när jag var tvungen att sitta hemma och käka voltaren och överkonsumera zon.

Jag brukar säga att det inte går att vara ledsen när det är så fint väder, men jag lovar att det här kommer hålla i sig. Länge.