Linnea Druid

Det är hårda tider för Sverige, svåra tider för världen, svåra tider för unga, arbetslösa, sjukskrivna, lågavlönade. Det är svåra tider för de flesta just nu. I tidningen läser jag varje dag om finanskrisen, nya personer som varslats från sina jobb, ungdomar som lever på socialbidrag, ungdomar som inte får något socialbidrag. Kraven på utbildning stiger i samma takt som utbrändhet, stress, oro och prestationsångest. Jag förstår inte hur någon kan känns sig motiverad nog till att göra något av sitt liv i dagens läge. Jag kan inte se något annat än hopplöshet. Det är bara elände hela tiden, jag ser inte ens anledning till att ge min framtid en chans. Hur skulle jag kunna? Vilken arbetsgivare skulle välja mig, 19 årig tjej, utan högre utbildning, som inte har jobbat en dag i sitt liv, har extrem telefonskräck, knäcker under press och är väldigt socialtinkompetent, framför någon av alla dessa personer ute i landet som har blivit arbetslösa trots att de har utbildning, arbetslivserfarenhet och kan ringa ett samtal utan att behöva gå runt och ha ångest flera timmar innan. Var fan ska man hitta hopp när det ser ut som det gör idag?

Är det meningen att även årets studenter ska hoppa och skrika av glädje den när sista skoldagen är kommen? Vad har vi att vara glada för? Att vi inte längre får studiebidrag? Att vi måste växa upp och ta ansvar för våra liv? Eller att vi ständigt blir pressade att göra karriär när våra chanser är näst intill obefintliga?

Fy fan vad jag är trött på det här.