Linnea Druid

Det är i sorgens stund vi tappar hoppet. Med värkande hjärta söker vi svar som inte finns. Vi förbannar livet och dess orättvisor. Vår egen hjälplöshet äter upp oss inifrån och ångesten växer sig allt starkare. Sekunder, ögonblick, stunder som förändrar livet som vi tidigare sett det. För alltid, det är nog vad som är svårast att ta till sig. Att på något sätt vara tvungen att inse att någonting som tidigare varit så självklart aldrig mer kommer finnas där. Aldrig. Döden är en del av livet, alla kommer vi dit och vi är väl medvetna om det. Ändå är det samma plågsamma procedur varje gång den drabbar någon i din närhet. Det är svårt att inte låta sorgen trycka ner en. En kniv i hjärtat, svårt att andas, ångest, ilska, tårar, kraftlös, svag, splittrad i tusen bitar. Det är inte förrän den första sorgen och chocken börjat släppa som vi kan se på händelsen med ny blick. Insikt om att det som hänt var mycket tragiskt, men oföränderligt. Inga tårar, skrik eller knytnäveslag i världen skulle kunna ändra vad som hänt. Ändå står vi där, med tårar i ögonen och tar ut vår ilska på andra, för att på något sätt hantera alla de känslor döden burit med sig. Det är klart ilska och frustration tar över när någon dör som verkligen inte förtjänar det, men nu är det så att livet är orättvist. Inget vi gör kommer ändra på det. Du var en otroligt speciell person, det var så lätt att umgås med dig och du var alltid lika glad och positiv. Senaste gången vi sågs var ödet, det var verkligen det. Nu har ödet återigen handlat, det är med djup sorg i hjärtat jag säger; vila i frid.