Linnea Druid

Det är i sorgens stund vi tappar hoppet. Med värkande hjärta söker vi svar som inte finns. Vi förbannar livet och dess orättvisor. Vår egen hjälplöshet äter upp oss inifrån och ångesten växer sig allt starkare. Sekunder, ögonblick, stunder som förändrar livet som vi tidigare sett det. För alltid, det är nog vad som är svårast att ta till sig. Att på något sätt vara tvungen att inse att någonting som tidigare varit så självklart aldrig mer kommer finnas där. Aldrig. Döden är en del av livet, alla kommer vi dit och vi är väl medvetna om det. Ändå är det samma plågsamma procedur varje gång den drabbar någon i din närhet. Det är svårt att inte låta sorgen trycka ner en. En kniv i hjärtat, svårt att andas, ångest, ilska, tårar, kraftlös, svag, splittrad i tusen bitar. Det är inte förrän den första sorgen och chocken börjat släppa som vi kan se på händelsen med ny blick. Insikt om att det som hänt var mycket tragiskt, men oföränderligt. Inga tårar, skrik eller knytnäveslag i världen skulle kunna ändra vad som hänt. Ändå står vi där, med tårar i ögonen och tar ut vår ilska på andra, för att på något sätt hantera alla de känslor döden burit med sig. Det är klart ilska och frustration tar över när någon dör som verkligen inte förtjänar det, men nu är det så att livet är orättvist. Inget vi gör kommer ändra på det. Du var en otroligt speciell person, det var så lätt att umgås med dig och du var alltid lika glad och positiv. Senaste gången vi sågs var ödet, det var verkligen det. Nu har ödet återigen handlat, det är med djup sorg i hjärtat jag säger; vila i frid.

Jag behöver kanske inte ens be om ursäkt, mina läsare måste vara all gone vid det här laget. Jag har inte uppdaterat på en vecka. Visst har jag haft tid, jag sitter trots allt rätt mycket vid datorn, men jag har helt enkelt inte haft så mycket att säga. Det händer så mycket som jag inte vill prata om så jag vet inte riktigt vad jag ska skriva här längre.

Kommer i alla fall lägga upp lite bilder snart som jag tog i början av veckan eller när det nu var. Dock inte nu, har inte lagt in dem på datorn än. Nu ska jag snart bege mig till stallet och sedan ska jag hem till Emil som flyttade igår. Det ska bli trevligt.

Jag känner att jag är lite sugen på att dra ut och fota. Jag har tittat på massor gamla bilder jag har tagit, så jag har fått lite av mitt fotosug tillbaka tror jag. Dock vet jag inte när jag ska ha tid att fota, det är så mycket som händer hela tiden, så mycket som ska göras.

Så var första maj äntligen här. Jag och Axel mötte upp Ludde och Hannes i rese för att sedan dra till ån där massa andra kompisar var. Även Alex som är på hembesök från Malmö kom dit. Satt där, chillade, drack bärs och hade allmänt trevligt. Sedan drog vi vidare och driftade lite planlöst åt olika håll. Vid 12 tiden gick vi hem till Petra och chillade där ett bra tag.

Valborg var väldigt roligt, även att det hände lite jobbiga saker också, men det är så livet är. Inget att göra åt, bara att försöka lösa problemen så gott det går.

Underbart väder är det verkligen, 1 maj och allt. När mamma kommer hem ska jag ut till stallet, dock inte rida, orkar inte det i värmen idag. Så länge ska jag hälla upp en stor kopp kaffe, sätta på lite schysst musik och bara chilla.

Idag känns allting bara allmänt väldigt bra. Solen värmer, alla är glada och fyllda med vårens energi, sommaren närmar sig och livet känns väldigt nice för tillfället. Underbart.

Då var vi framme vid aprils allra sista dag, valborgsmässoafton. Det är helt sjukt hur fort tiden går. Jag hinner knappt med att tänka. Härligt väder är det i alla fall, det klagar jag inte på. Var ute hela dagen igår och dagarna innan det också för den delen. Igår var jag och tränade på morgonen och ont som satan hade jag i knät, men det är sådant jag får leva med. Var även duktig och gick på spanskan, så efter det drog jag och hängde med Ludde och Hannes.

Nu måste jag dra. Pz.

Det var 18 grader ute när jag åkte hem från stallet vid halv nio. Det är ju helt sjukt! Det är den 27e april. ska det vara såhär varmt? Mig gör det i alla fall ingenting. Skönt med sol och värme.

Annars rullar allt på. Eller rättare sagt, allt rullar på, utom jag. Jag står still och gör ingenting, eller jag gör massor saker, men får ändå ingenting gjort. Förstår inte riktigt hur det där går ihop, men så är det. Ska försöka ändra på det dock, jag måste ändra på det. En jävla utmaning kommer det bli.

Träning för Monica igår. Red ute i 20 grader och sol. Unique var glad och ville som vanligt galoppera lite mer än jag :P Vi har börjat öva galopppiruetter. Jag tror nog det ska gå rätt bra, Unique är ju trotts allt som starkast i galoppen.

Det var visst ett tag sedan jag var här. Har inte så mycket att säga egentligen. Orkar inte riktigt berätta vad jag har gjort de senaste dagarna, det är ändå inte så intressant. Nu ska jag ge mig ut i det fina vädret, även att jag har viktigare saker som borde göras. Pallar bara inte, har så jävla ont i knät, kan inte koncentrera mig. Ska dra nu då. Pz.

Ännu en dag jag inte kan göra något annat än att vrida mig i plågor, då jag har så förbannat ont i knät. Vissa dagar är bättre än andra, idag är en av de, inte allt för sällan, värsta dagarna. Smärtan försvinner inte. När den väl har kommit så går den inte att bli av med, det är bara att accepptera situationen. Det är så oerhört frustrerande, jag kan inte koncentrera mig på någonting annat. Hur jag än försöker kommer tankarna alltid tillbaka på den olidliga smärtan. Det här är verkligen inte roligt. I över 1 ½ år har jag stått ut med det här, men nu är det klart mycket värre än för ett år sedan. Sedan sensommaren/hösten har det varit riktigt dåligt. Om jag inte hittar något sätt att hantera det här på snart vet jag inte vad jag gör. Jag vet inte hur länge jag kan stå ut med att ha så här ont och leva med alla dessa begränsningar. Fy helvete för det här.

Det är hårda tider för Sverige, svåra tider för världen, svåra tider för unga, arbetslösa, sjukskrivna, lågavlönade. Det är svåra tider för de flesta just nu. I tidningen läser jag varje dag om finanskrisen, nya personer som varslats från sina jobb, ungdomar som lever på socialbidrag, ungdomar som inte får något socialbidrag. Kraven på utbildning stiger i samma takt som utbrändhet, stress, oro och prestationsångest. Jag förstår inte hur någon kan känns sig motiverad nog till att göra något av sitt liv i dagens läge. Jag kan inte se något annat än hopplöshet. Det är bara elände hela tiden, jag ser inte ens anledning till att ge min framtid en chans. Hur skulle jag kunna? Vilken arbetsgivare skulle välja mig, 19 årig tjej, utan högre utbildning, som inte har jobbat en dag i sitt liv, har extrem telefonskräck, knäcker under press och är väldigt socialtinkompetent, framför någon av alla dessa personer ute i landet som har blivit arbetslösa trots att de har utbildning, arbetslivserfarenhet och kan ringa ett samtal utan att behöva gå runt och ha ångest flera timmar innan. Var fan ska man hitta hopp när det ser ut som det gör idag?

Är det meningen att även årets studenter ska hoppa och skrika av glädje den när sista skoldagen är kommen? Vad har vi att vara glada för? Att vi inte längre får studiebidrag? Att vi måste växa upp och ta ansvar för våra liv? Eller att vi ständigt blir pressade att göra karriär när våra chanser är näst intill obefintliga?

Fy fan vad jag är trött på det här.

Försov mig två timmar imorse och fick en riktigt dålig start på dagen. Jag satte både väckarklockan och mobilen på ringning, extra tidigt till och med, så jag kunde snooza lite också. Vaknade inte av väckarklockan, men däremot mobilen lyckades dra mig ur drömmarnas värld. I alla fall så pass länge att jag hann stänga av både väckarklockan och mobilen, lägga mig ner och tänka "okej, dags att gå upp" för att två sekunder senare somna om. Vaknade när mamma kom in på mitt rum halv åtta. Då skulle jag redan va i stallet enligt mina planer, så det blev stressigt kan jag säga. Det gick bra att rida i alla fall, det var ju tur. Annars har jag flugit runt, fram och tillbaka, hit och dit, hela dagen. Efter att ha stressat, slitit och varit duktig hela dagen drog jag till Rick och chillade där ett tag.

Nu ska jag göra något vettigt. Nej, något kul. Någonting annat än att bara sitta här i alla fall.

Sov till halv tio, vilket är ovanligt för min del. Skönt att sova ut lite i alla fall. Solen skiner och himlen är helt klarblå, men jag har inte hunnit gå ut än och känna solens stålar i ansiktet. Jag har varit tvungen att sitta klistrad framför datorn och leta fel i lite actionscript och xml koder. Sjukt lång tid tog det, efter ett antal misslyckade försök höll jag flera gånger på att ge upp, men sedan hittade jag felet och nu funkar det som det ska. Det är en härlig känsla det där, när jag har hållt på med något jättelänge och verkligen kämpat och sedan äntligen så fungerar det. Wonderful.

Nu ska jag bege mig till stallet och umgås med min lilla häst som är glad att solen skiner :)

De senaste dagarna har solen skinit, vilket betyder att jag har varit ute i princip nonstop. Har driftat runt och varit på rätt många platser runt om i Linköping. Ikväll chillade jag först i parken ett tag, sedan drog jag till Lambohov en stund och gick sedan in till stan. På vägen träffade jag Hannes och Horan så jag hängde med dem ett tag hemma hos Matilda och Hampe, så satt vi vid Belvedären när solen gick ner. Sedan drog vi ner till åt för att chilla och dricka bärs med massa folk.

Imorgon måste jag gå på stan. Det ser jag inte direkt fam emot, det är så jobbigt att gå på stan, tråkigt. Men måste man så måste man.

Jag trodde det var över, att tiden läkt mina sår, men nyligen har någon fått mig att uppmärksamma och gå in i mig själv på ett sätt som gjort att jag nu inser att det inte alls är över. Du var allt och sedan försvann du. En obeskrivlig tomhet som jag inte kunnat fylla, trots att jag verkligen försökt. Du har lämnat en sorg som legat där under och växt sedan du försvann. Skapat allt mer ångest, utan att jag var medveten om det. En saknad och skuldkänslor som ätit mig inifrån. Nu har det sagt stopp. Allting rivs upp igen, gamla sår blir nya.

Jag saknar dig fortfarande.

Inspirationen är totalt borta. Förut fick jag inspiration av träning, då framför allt löpning. När jag sprang kunde tankarna flöda fritt och jag kom på saker hela tiden som gjorde mig glad, pepp och inspirerad. Jag kunde skriva om vad som helst och göra det bra. Jag hade alltid något att säga, någon åsikt jag ville få fram. Jag var i fullständig harmoni med mig själv och livet. Nu har det tagit stopp. När jag inte längre kan träna hittar jag inte inspirationen någonstanns. Ni skulle bara veta hur jag har försökt! Jag har provat en hel uppsjö saker för att få inspiration, läst insändare och krönikor, hållt mig uppdaterad och informerad om nyheter, läst böcker, biografier, varit ute i naturen och filosoferat och tusen andra saker. Det går bara inte. Jag får inte fram något. Jag har saker att säga, åsikter att få fram, men det känns som att jag inte kan tänka klart på en sak utan allt är bara som en halvklar röra inne i huvudet. Det är så oerhört frustererande!

Nu går jag ut trean och mitt vuxna liv väntar runt hörnet. Jag blir ständigt pressad att tänka på min framtid. Förut tänkte jag mycket på min framtid. Jag hade allt så planerat. Jag skulle flytta till Colorado, träna och tävla triathlon. Träna för Dave Scott, det vore droöömenm. Nej, det är drömmen, eller var drömmen i alla fall. Den drömmen är nu krossad. Jag gillar inte att tänka på det där längre. Jag får bara extrem ångest, blir ledsen, arg och frustrerad. När jag insåg att denna dröm inte skulle bli verklig började jag sakta tänka om. Eftersom jag alltid haft sådan inspiration när jag tränat var jag vänligt kreativ och riktade in mig på det spåret. Det är väl där jag har fortsatt. Problemet är bara att det inte funkar längre. Jag har ju inte längre någon inspiration och min kreativitet är som bortblåst. Så här står jag nu, vilsen och förvirrad, vet knappt vem jag är längre. Vad gör jag när både min högsta dröm och min reservplan har gått i kras? Var finns insporationen?

Dålig update, I know. Igår var jag på besök ute i rappestads skogar hos Roy. Det var trevligt. Jag gillar att vara på landet. Det är alltid chill. Tyst och skönt, lite folk. Imorse tog vi pendeln in till stan och så drog jag till stallet. Det blev jättefint väder och solen värmde skönt. Jag red i paddocken i t-shirt. Härligt. Känns som att sommaren är påväg. Elller våren i alla fall. Ikväll har jag bara chillat med Ludde, Axel mf, hängt i parken hur längt som helst, också sommarkännslor.

Imorgon kommer väckarklockan ringa tidigt. Morgonjouren i stallet väntar, rida, fixa och dona. När allt sådant är klart bär det av till inget mindre än Hycklinge! (och mycket mindre kan det inte bli..).  Kommer dock hem på lördag igen, måste ju ta hand om min kära häst.

Det är andra dagen på lovet och jag har vartit i skolan både igår och idag. Nu börjar jag i alla fall få ordning på saker och ting, så kanske även jag kan ta studenten i år! Ska förmodligen förbi skolan imorgon också, lika bra att hålla tempot uppe när jag ändå har satt igång. Efter jag vartit i skolan och arbetet flitigt hele förmiddagen blev det träning hos sjukgymnasten. När jag kom ut till stallet hade det hunnit bli riktigt varmt, det var till och med varmt utan jacka. Red i paddocken och Unique var förvånansvärt snäll och koncentrerad.

Imorgon är det en stor dag. Då kommer nämligen Kultirations nya skiva! Självklart är den förbeställd, så den borde dimpa ner här i brevlådan runt lunchtid. Har ju redan hört några av de nya låtarna när jag och Ebba var och såg dem i Göteborg, så jag vet lite vad jag har att vänta. Det kommer bli kul!

Söndagen började med Monica träning. Jag red i paddocken, vilket jag nästan aldrig gjort, men det gick rätt bra ändå. Vi ska börja va lite ute nu, miljöträning är alltid bra. När jag kom hem blev det kaffe och lite jobb i flash. Sedan kom Ludde förbi och lite senare kom Roy, så chillade vi här ett tag. När Axel kom hem drog vi ut till Rävkullen, tittade på utsikten, det är fint. Sedan gick vi hem och byggde med lego. Fett kul!

Okej, nu orkar jag inte berätta historien längre. Kortfattat kan jag säga att jag i torsdags först chillade med Anton och Thomas, senare på natten följde jag med Anton till Katrineholm. Det är alltid kul att göra spontana saker. I Katrineholm var det soft, det blev tåg hem dagen efter vid fyra och var tillbaka i Linköping 17.08, vilket betydde att jag missade bussen till stallet med tre minuter. Det gick ändå rätt snabbt att vänta en timma. Blev en kort sväng i stallet för att sedan åka hem, träffa Erik en stund och sedan dra till parken för att träffa massa folk. Chillade där ett tag och drog sedan in till stan, vet inte varför vi gjorde det, men så blev det. Dock var det sjukt kallt ute, trots två tjocktröjor, skidvantar och tre luvor frös jag som jag vet inte vad. Tillslut pallade jag inte mer så jag drog förbi Rick en stund och chillade där tills sista bussen gick. Bra idé att komma hem skapligt i alla fall, sova lite. Då vet ni vart jag har hållt hus de senaste dagarna, om ni ville veta.

Idag har jag varit riktigt, riktigt trött. Jag orkade inte ens rida, eller jag red typ en kvart, sedan orkade jag inte mer. Ikväll ska jag nog bara ta det lugnt, vila ut lite. Imorgon är det Monica träning.