Linnea Druid

Då var det avklarat, Lidingöloppet 07 och även första steget mot att göra en Svensk Klassiker. Som jag talat om förut har motgångarna varit många och min otur fortsatte att hålla i sig. Det började med att vi åkte ett tåg där tiden skulle bli ganska tajt. Såklart var tåget försenat också så vi sprang så snabbt vi kunde till pendeln och åkte till Ropstad där vi tog bussen till Lidingövallen där man skulle hämta ut sin nummerlapp. På pendeln skulle jag sätta på mig löparskorna och upptäcker mill min förskräckelse att jag har fått med mig fel sulor! Jag hade glömt att bytatill baka till mina gamla sulor. Det var ju alltså med dessa sulor jag och haltande och gråtande hade fått ta mig hem med blödande fötter efter ca 11 km för att det gjorde så jävla ont. Men det fanns ju inget jag kuned göra åt det så jag klistrade på ett skoskavsplåster på varje fot i hopp om att det skulle hjälpa. Regnet öste ner. Då menar jag inte lite lätt duggande utan det var som om himlen hade öppnat sig. Allting blev blött, men lite regn får man väl tåla om man bor i Sverige. 45 minuter innan start skulle man hämta ut nummerlappen, jag var där va 50 minuter innan, men fick stå i en oändlig kö som rörde sig ca 2 mm/minut. Efter ca 25 minuter kom jag äntligen fram och fick ta min nummerlapp. Försökte hastigt sätta fast den på tröjan. Sen fick jag löpa bort till starten som låg två km bort. Trött och stressad kom jag i alla fall fram till starten i tid. Lämnade mina saker hos min pappa och beslöt mig för att inte ta Ipoden efter som regnet förmodligen inte skulle göra den någon nytta. Men så kontigt att springa utan musik, det gör jag aldrig. När jag stod där vid start började adrenalinet pumpa och trots mina motgångar kom humöret upp på topp. Startskottet gick och vi gav oss iväg. I väg i leran som det Niagarafallsliknande regnet hade hjälpt fram. Det hela var som en enda stor gytjepöl. Som en gris som lite tjock och otymplig, illalukande och flåsande klampar omkring i leran, så kände jag mig. Redan någonstanns mellan första och andra kilometern kände jag att blåsorna i hålfötterna började göra sig väl till känna. Jag försökte tänkte på något annat, men det var svårt då smärtan bara blev värre och värre. Det finns ju sjuktält vid 5 km tänkte jag, jag kan ju stanna till där. Men när vi väl var där kände jag inte alls för att stanna, visst gjorde det förskräöckligt ont, men att stanna känns ju som att man är lite utav en förlorare, och det är jag ju inte! Jag började springa mer på utsidan av fötterna vilket tillslut ledde till smärta i både höfter och knän. Men jag är ju som sagt ingen förlorare, jag är envis, så jag fortsatte kämpa. Man har ju fått höra att de första 18 kilometrarna ska vara ganska lätta, att det är normal kupperat. Då undrar jag, normalt för vem? Det var ju backe upp och backe ner hela tiden, trädrötter, djup lera knappt meretbreda slingor i skogen där alla skulle trängas. För vem är detta normalt? Jag har inte tränat backträning en enda gång och i normala fall är detta inte den terräng jag är van vid. Efter 15 km var smärtan så olidlig att jag bestämde mig för att helt enkelt låtsas som att jag inte hade några ben, för då skulle jag ju inte känna någon smärta. jag sprang brevis en kille i vit tröja nästan hela tiden. Han höll perfekt tempo och det var skönt att ha någon att springa med så man håller en bra takt. Efter de där 15 kilometrarna började det bli ännu mer kupperat och vid ca 18 km satte det verkliga kraftprovet igång. Det var branta backar både uppför och nerför. Jag kämpade på och sprang i uppförsbackarna även att det gick långsamt, för jag är ju inte den som ger upp. Att låtsas som att jag bara var en överkropp som flöt omkring fungerade inte efter ett tag. Efter de där hemska backarna krampade det i benen som jag vet inte vad. Jag var stel om en pinne. Vid 6 km kvar kom det värsta Aborrbacken. Denna backe har man ju visserligen blicit varnad för men herregud, inte kunde jag någonsin föreställa mig hur brant och lång den skulle vara! Jag gjorde ett bklokt beslut och gick upp för den 600 m långa, branta backen. Detta beslut var jag inte ensam om att göra utan var enda löpare i min omgivning traskade uppför här. Det är nog näst intill omöjlig att springa.  När backen äntligen tog slut satte jag igång och springa igen. Nu hade jag dock tappat bort min lilla löparkompis. Han kom efter mig på vätskekontrollen innan backen, så jag drog förmodligen ifrån honom. Så nu var jag on my own. Sista 15 km var mer på vilja än på ork kan jag lova. Det gjorde ont precis överallt. trots att det bara var 5km kvar kändes det som de längsta 5 km någonsin. Det kändes som att någon gick och flyttade  kilometer skyltarna längra och längre bort. Vid ca 2 km kvar träffade jag en kille som jag snackade lite med. "Det är verkligen kämpigt det här. Jag har sprungit flera år nu, men det går alltid sämre än vad man hoppas. Man är aldrig tillräckligt förberedd" sa han. "Jag kan tänka mig det. Jag har blivit varnad så många gånger och alla säger, träna backar!! Trots det kunde jag inte alls föreställa mig hur jobbigt det skulle vara." svarade jag. För så är det. Det går inte att föreställa dig hur det ska vara. Sedan önskade vi varandra lycka till och jag slängde in ett "vi ses nästa år", sedan ökade jag takten och drog ifrån honom. När jag kom i mål på 3.22 kunde jag inte tänka på något annat än mina stackars stackars ben och fötter. Jag staplade fram , tog min medalj, mina proteinbars och en bulle. Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Jag funderade på om det kanske kunde vara så att jag skulel bli tvungen att amputera benen. Jag föesökte hitta min pappa vilket var ganska omöjligt i allt vimmal av folk. Så jag gickl till informationen för att fråga var sjuktältet var, jag begav mig dit för att få min hälsena omlindad som gjort sig mycket väl tillkänna under loppet. När de tog av min stumpan ser jag min fot helt täckt av stora blåsor. När jag såg dem insåg jag att jag faktiskt gjort ett ganska bra jobb med att koppla bort smärtan. De spräckta hål på rellativt många av blåsorna och plåstrade om foten ordeltigt. Jag orkade inte ens ta upp den andra foten. Som tur var hittade jag min pappa direkt när jag haltat där ifrån. Så nu var det bara att ta sig till pappas jobb. Jag lovar det detta var mer smärtsamt än vad det varit under lopept. Nu kunde jag känna av all smärta, vilket inte var kul. På papps jobb tog jag lång tid på mig att dusha och basta och försökte återhämta mig så gott jag kunde. 21.50 gick tåget hem till Linköping där jag faktiskt fick sitta brevid en trevlig kille som också hade sprungit.

Jag somnade ganska snabbt trotts mina smärtor och sov till halv nio!! Så länge sover jag aldrig. Nu är jag helt börbultad och har riktigt ont överallt, speciellt i hälsenan. Tänk er det ondaste ni någonsin har haft, så tar ni det gånger 10 och sätter det över hela kroppen. Ungefär så känns det. Men det var det värt. Jag fattar knappt att jag faktiskt har sprungit Lidingöloppet, världens största terränglopp, 30 km backar. Tack allihopa, vi ses nästa år!

Ursäkta bildkvalitén, min pappa kan inte fota, hehe.

Väckarklockan är inställd på sju, men ändå har jag legat klarvaken sedan fem. Hur jag än har försökt att slappna av, vända och vrida på mig så har det itne gått att somna om. Det är ungefär som julafton när man var liten. När man låg där i sängen och visste att idag skulle det hända något stort. Något som bara händer en gång om året. Dagen skulle vara oförutsägbar och allt kunde hända. Där låg man med uppspärrade ögon och väntade på att tiden skulle gå, samtidigt som varje sekund verkade som en evighet. Precis så är det idag. Allt känns så overkligt på något sätt. Jag kan inte riktigt förstå att jag faktiskt ska var med i världens största terränglopp. Det här är inte en av mina många fantasier och planer som inte lämnar huvudet, det här är verklighet. Jag vet inte egentligen varför jag fick en sådan här galen idé från början. Visst, nu tycker jag det ska bli ganska kul, häftigt i alla fall, men när jag bestämde mig från första början för att göra klassikerna tyckte jag knappt om att springa. Det blev någon enstaka tur i 5 km spåret och det var ofta inget jag längtade till. Jag kan inte komma ihåg vad det var som flög i mig, men nu är jag här i alla fall. Och jag måste säga att det är jag glad för.

Håll tummarna för mig :D

Det blev Body Pump igår kväll. Det var skönt, men jag var så himla trött efteråt att jg knapp kunde ta mig hem på cykeln i motvinden.Övrigt i veckan vet jag inte riktigt hur jag ska träna. Jag måste ju ha mycket krafter kvar till Lidingö. Tyvärr har jag hört det ryktas om att det både ska blåsa och regna jättemycket! Oh, no! Det hade jag verkligen inte ränkat med. Jag tänkte att det skulle vara sådär perfekt höst-spring-väder ungefär 10 grader, frisk luft, vindstilla. Önskedrömmen är det väl, men visst vore det bra.

Sen måste jag citera från en artikel i Runner's bara för att det låter så himla härligt!

"Långfärdslöpning är definitivt en äventyrsfort för alla möjliga löpare. Spring, stanna och köp mat i någon affär eller i någon restaurang, bada i någorn sjö, ta en tupplur å en äng, hitta ett ställe att tälta eller ta in på vandrar hem för kvällen"

Alltså, jag blev så himla lockad av att läsa denna artikel, löpning mellan Stilla havet och Atlanten, Stockholm - Göteborg, Chicago - New Orleans. Vem vet, nästa sommar kanske jag ger mig ut.

Eftersom löpningen idag blev lite halv-bra och jag fortfarande hade mycket energi åkte jag ner till gymmet och körde ett spinningpass. Idag var det svenskt tema, inte den bästa musiken, men helt okej. Efter passet träffade jag Danne, så jag tog en kopp kaffe och slog mig ner, vilket resulterade i att jag inte kom ifrån gymmet förens nästan en timme senare. Såhär i efterhand vet jag inte riktigt varför jag drack kaffe. Jag tänkte inte på det då, men det var dumt gjort, för jag kan ju inte sova när jag dricker kaffe såhär sent. Nu ska jag försöka hitta något bra på tv, vilket är svårt. Men jag får väl se på något dåligt då, för nu orkar jag inte göra något mer idag.

ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅHHHHHHHHHHH! Va fan!!!! Tårarna rinner av smärta, irritation och frustration. Jag är så jävla arg! JAG HATAR MINA CP FÖTTER! Självklart gick det inte att springa i de nya sulorna. Det var outhärdligt. Jag var tvungen att vända hem redan efter ca 11 km när jag egentligen tänkt springa mycket längre. Och jag är inte den som ger upp i första taget! Men strumporna var blöta av blod och sulan skärde in i hålfoten. Det går ju inte. Jag måste alltså springa med extrem smärta i hälsenan istället. Jag vet inte hur det kommer gå, jag är rädd för att jag ska förstöra den totalt så jag inte kommer få springa på jättelänge sen. Men jag har ju inte mycket val. Jag vet inte vad jag ska göra! Jag har ju verkligen kämpat för det här! Jag vill ju klara Lidingöloppet! Jag har tränat jättemycket och lagt om hela min livsstiv, prioriterat träningen framför allt annat och sen förstörs att av mina jävla fötter! VA FAN!

LördagsPump som valigt imorse. Det var skönt, utöver cyklingen till gymmet värmde jag också upp 15 minuter på crosstrainern. Det känns bra att vara lite varm i musklena innan man sätter igång på rikitgt. När jag kom hem blev det lunch; linser, quornbullar och grönsaker, gott :) Sedan dett har jag tagit det lugnt, suttit här och svurit lite över den nyköpte rautern som inte funkade i alla fall!! Jag hatar internet. Eller jag gillar internet, men jag hatar internetproblem. Så länge får jag användra den här datorn då. Men jag har ju inte så mycket bilder att bjuda på eftersom de är på min dator. Jag skulle ju kunna plugga lite, eftersom jag skjutigt på det i tillräckligt många veckor nu. I matten har jag väl räknat 5 tal sedan vi började. Och om två veckor är det fysikprov. Och sen har vi ju den ständigt överhängande samhällskunskapen som jag skulle gjort förra året, hehe. Det är ett ämne som det inte händer så mycket i på pluggfronen. Jo, visst har jag saker att göra. Men vi får se hur mycket av de jag gör i slutändan.

En sak som jag behöver hjälp med är jogging musik. Min jogging spellista behöver en uppdatering och det är snarast, den behöver även förlängas, så jag behöver tips! Hjälp mig!! Vad kan jag ha för bra musik att lyssna på när juag springer? Något med fart i, som hjälper mig vidare, något bra, det är vad jag behöver. Vad har ni för förslag?

Det nya Body Pumpet var så himla kul! Grymt bra musik! :D Så var det bra tränare idag ocskå. Så det blir nog en trevlig höst. När jag skulle cykla hem hoppade min kedja för tredje gången på typ tre veckor! ÅÅÅÅH!! Jag hatar cyklar! De går sönder hela tiden! Så jag fick gå hem ca 5 km i mina skor med inlägg som jag egentligen inte får gå promenader i än. Men jag fick ändå inte så ont som jag trodde att jag skulle få. kanske ska köra lite yoga idag ingen. Jag har ingenting att göra. Ska ha gäster ikväll, men det är ju ett tag kvar.. 

Kvällen igår var ganska trevlig. Men jag var så himla trött! Efter maten vid kvart över nio gick jag och la mig på en säng för att vila lite till efterrätten jag vaknade två och en halv timma senare av att alla stog vid dörren och skulle gå hem, haha. Det blev visst ingen efterrätt. Men sova behövde jag. När jag kom hem somnade jag direkt och sov till kvart i åtta!!! Jag sovar aldrig så länge, det brukar väl bli sju-halv åtta som senast. Idag blir det Body Pump i alla fall. Nytt program och ny musik idag så det blir ett längre 1 ½ timmas pass med teknik i början. Det ska bli kul :)

Det blev ingen idrott idag heller. Vi skulle såklart springa och jag hade inte med mig mina löparskor och med min hälsena är det 100 % omöjligt att springa då. Så det blev ännu en tidig fredag. Tråkigt väder är det idag, jätteblåsigt och regnigt. Trist. Jag hade tänkt springa, men så blev det ju inte. Körde lite yoga nyss, det var länge sedan jag gjorde det hemma. Det var faktiskt ganska skönt. Ikväll ska jag bort på födelsedagsfirande, kommer inte ihåg vilken tid, men jag hoppas det är snart för jag är redan hungrig, hehe.

Det blev spinning imorse i alla fall. Det var faktiskt jätteskönt, men jobbigt. Jag fick ju cykla som en galning ner till stan för att ens hinna, så jag var ju ganska trött redan innan. Även att det är jobbigare att träna på morgonen innan frukost så är det så himla härligt efteråt tycker jag :) Det blir nog fler gånger skulle jag tro. Dock inte fredagar tror jag. Vi har gympa på fredagar och den är ganska hård har jag hört, hehe. Förra året var jag 4 gånger, men i år ska jag gå in för det. Det måste jag annars får jag inte G. Så det är bara att ladda upp. Vi har gympa på gymmet som är i samma hus som skolan och så har vi gyminstruktör som lärare. Hon är hård. Hoppas inte vi gör något förskräckligt jobbigt idag. Men förra gången (första gången) var det Bootcamp! Jag var dock inte med, hade inte med mig uteskor. Så jag förväntar mig inget slappt, men man kan ju alltid hoppas. Anyway, jag ska nog gå på morgonpass på måndagar eller onsdagar :) Om jag orkar förstås.. hehe

Jag fick ett plötsligt samtal från Vickan som frågade om jag ville föja med hene till jobbet och rida. Såklart följde jag med. Ett stall fullt med hopphästar är ju inget för en dressyrryttare som mig, men det var kul i alla fall :) Det blev ju ingen löpning som jag tänkt idag. Men det blev ju ridning i alla fall plus att vi cyklade hem, vilket är ca 11 km för mig så det är ju alltid något. Skönt att komma hem nu. Jag ska nog gå och lägga mig ganska tidigt idag. Tänkte kanske ta ett morgonpass spinning imorgon. Vi får se hur pass pigg jag är.

Idag har jag varit och tränat igen efter min "tredagars sjukdom". Body Pump blev det såklart, hehe, det är ju roligast. Jag hoppas att jag var tillräckligt frisk för jag orkar inte ha någon långdragen halvförkylning hela hösten. Nej, så får det inte bli. I helgen blir det förnyning (heter det så?) av passet i alla fall. Ny musik och nya rörelser, det ser jag fram emot!

Imorgon får jag en lång sovmorgon. Jag har såklart fortfarande inte gjort mitt tal så jag får väl skjuta på det lite till. Jag orkar bara inte göra det nu. Jag vill bara hoppa in i dushen och gå och lägga mig. Som tur var har vi den lektionen innan lunch, min första lektion. Så då kan jag ju komma efter lunchen. Då räknas det ju inte riktigt som att jag är borta utan mer som att jag bara missade lite. Det låter ju bra :) Men nästa vercka då ska jag göra talet!

Jag trode ju inte att jag skulle orka med löpningen idag på grund av min extrema trötthet. Men när esspresso shoten börjat verka blev jag pigg igen och gav mig ut på en liten sväng i alla fall. Det var varmt kan jag lova! Termometern visar 29 grader i skuggan! Jag bör väl inte klaga, men det var mycket uttorkade och påfrestande och fingrarna svullnade upp som prinskorvar. Rundan slutade på dryga 13 km. Vilket var bra eftersom jag bara hade tänkt springa kring7-8 km. Men man tappar ju lätt tidsperspektivet när man är ute. Nu ska jag hoppa in i dushen och sedan ska jag ge mig ut och fota lite i det fina vädret. Sen blir det racclett (stavmning?) till middag : )

Det blev Body Pump ikväll. Den där lugna veckan som jag skulle ha var ingenting för mig. Jag vet att det vore bra att få lite varierad träning. Men jag gillar fart! Två dagar höll det, sen stod jag inte ut mer, hehe. Idag var BP:t lite annorlunda. De håller på att byta övningar och låtar, så det blev lite halv-jobigt sådär. Benen får jag nog återigen lägga på lite vikter på. Men armarna var lika jobbiga som vanligt, hehe. Nej, nu ska jag sova och förbereda mig för den jobbigaste skoldagen 08.30-14.15. Men det ska väl gå. Första lektionen är matte, där kan jag sova. Sedan fysik där jag kan fortsätta sova. På lunchen är det väl dags att vakna. Engelskan kan jag nog halvsova på och sedan är det Idrott där det gäller att hålla ögonen öppna. Så det är väl en ganska slapp dag i alla fall.

Det blev Pilates idag som nedvarvning på en redan lugn dag, hehe. Fick cykla hem i spöregn!! Jag blev hellt genomblöt (säger man så?) Sen var det kallt också. Skönt att komma hem igen. Nu är jag ganska seg och trött så det blir te och tv tills jag somnar, vilket nog blir snart ;)

Det var skönt att få tänja lite på musklerna efter all styrka det blivit på senaste tiden. Jag har aldrig varit på yogan på gymmet förut, däremot brukar jag köra hemma med yoga dvd. Jag tror nästan att jag tycker dvdn är bättre. Eller det är ett svårt val, för jag tycker det är roligare att köra när det är fler personer runt omkring plus att det är världens mest störande musik på dvdn. Men dvdn är lite jobbigare. Ja, vi får se om det blir fler yogapass på gymmet eller om det blir här hemma framför tvn. Nu har jag ätit keso och blåbär och är till min förskräckelse alldeles
blå runt munnen och på tänderna. Jag ser ut som jag klätt ut mig inför Haloween, haha!

Många som läser min blogg tror att jag är världens hälsofreak och träningsnarkoman. Detta är verkligen inte fallet! Så nu kommer en gång för alla, sanningen om min träning och hälsa i förhållande till många andra.

Sommaren är nu förbi och tjatet om mat och hälsa ligger på som aldrig förr. Under semestern har folk käkat upp sig ordentligt. De har proppat i sig god mat med högt GI-värde och druckit både snaps och vin. Några extrakilon hör ju till sommaren tycker många och solbrännan täcker ju faktiskt de värsta celluliterna. Har man semester så måste man ju på unna sig både det ena och det andra. Men sen tar ju semestern slut och då ska man försöka klämma ner sig i sina gamla jeans och åka tillbaka till jobbet. Då kommer också ångesten. Tidningar med rubrikerna "Tappa 5 kilo på två veckor" säljs ungefär lika snabbt som man åt upp den där glassen på stranden i somras. Från att ha ätit tårta, glass, pasta och färskpotatis hela sommaren ska man helt plötsligt dricka vetegräsjuice och äta smala proteiner och kolhydrater som pasta och ris är ju helt att glömma. På gymmet är det nu proppfullt av folk som bestämt sig för att kilona nu ska rasa. Med matlådor fyllda av grönsaker och bönor powerwalkar folk till sina jobb där de sedan sitter och suktar över de där nybakade kaffebrödet som luktar så gott ifrån kafeterian. Allt eftersom att hösten börjar sätta sina spår börjar också alla bantare att tröttna. Regnet faller tätare och det blir bilen till jobbet. Vinden viner och en hemmakväll framför tv:n känns mer lockande än en kväll på gymmet. Snart har de flesta tröttnat helt. Själv har jag inte deltagit i detta försök att bli bundis med Anna Skipper. Visst hänger jag omkring på gymmet en hel del, men träna är ju kul! Jag hade inte tänkt bli vare sig bodybuilder eller vandrande pinne. Jag tränar helt enkelt när jag känner för det. Vilket ibland blir så mycket som 7 gånger i veckan, men vissa veckor kanske gymkortet bara kommer till användning en endaste gång. Men bara för att jag tränar och inte ger upp betyder det absolut inte att jag lever av sjögräs, keso och avokado. Jag äter precis det jag känner för, men med måtta. Tro inte att jag tänker ge upp mina snabba kolhydrater i form av couscous, choklad och glass bara för att forskning bevisat att det för att blodsockret åker bergochdalbana. Nej, jag tänker då inte låta någon annan bestämma över vad jag ska äta eller inte äta. Vi har väll alla hört någon gång att lagom är bäst. Då borde ju en blandning av grönsaker, groddar, bönor, glass, choklad och vin vara den allra bästa lösningen.

När jag vaknade idag stod termometen på fem grader, det var vindstilla och lite sådär halvmulet. Helt enkelt perfekt löparväder. Jag tog god tid på mig att äta frukost och sitta lite framför datorn, så jag verkligen skulle vakna upp helt och hållet. För det skulle ju bli backar idag, när det nu är det ultimata vädret för det. När jag till slut gav mig iväg hade solen hunnit titta fram och allt eftersom jag sprang blev det varmare och varmare. Tur att jag inte tog långärmat i alla fall. Jag sprang till ett ställe där det är lite mer kupperad terräng. Först är det asfaltsväg med backar som går upp, upp, upp och lite ner och efter ett tag kommer man in på en mindre grusväg som även bitvis är stig. Där är det rellativt plant, men ändå bra övning för att hålla koll på fötterna genom att undvika, rötter, gropar, vattenpölar och lera. När jag kom ut till villaområdena igen och nästan var hemma var jag inte alls så trött som jag hade förväntat mig, dock var jag extremt törstig och uttorkad då de där fem graderna hade blivit till tjugo. Anyway, jag sprang en bit till och landade på garageuppfarten efter dryga 14 km då min hjärna sa nej. För efter en viss nivå är det bara hjärnan som sätter gränserna. Och hjärnan är faktiskt jobbigare att träna upp än kroppen i sig. Jag blev väl nöjd i alla fall. Hälsenan kändes ordentiligt till och från och jag kommer nog få ta stryk av detta imorgon. Men det är då det.

Innan jag stack iväg satte jag min i photoshop lite och såklart tappade jag totalt tidsperspektivet och fick sedan ganska bråttom, vilket inte är något ovanligt, tidsoptimist som jag är. Idag cyklade jag iaf i motvind på rekordtiden 11 minuter ner till gymmet som ligger ca 5 km bort. Det tyckte jag var bra jobbat! Pumpen gick lättare än vanligt idag, så nästa gång blir det nog att lägga på lite mer vikter, åt minstånde på benen. Eftersom jag sparat lite på benkrafterna så kunde jag även cykla hem ganska snabbt. 15 minuter blev tiden, men då ska det tilläggas att det är en lång, jobbig och envis backe i mitten som tar på krafterna. Men jag ville ju hem till specialavsnittet av Project Runway, så jag kämpade på. Så nu har jag parkerat framför tvn med proteindrink och nybakat bröd, som inte riktigt blev klart även att det var inne i 2 timmar! Men whatever, det var gott iaf.

Det blev ingen terrängtur idag inte. Detta på grund av att jag tyvärr hittade min Ipod helt urladdad. Och utan musik går det inte att springa! Åh, nej. Och alla som har Ipod vet ju hur fruktansvärt lång tid det tar att ladda upp den, så det blir ner till gymmet för lite Pump istället : )