Linnea Druid

Efter min sena (ja, sena. Sprang mellan 20.00-21.15, jag som itne brukar springa efter 11 på förmiddagen) så trodde jag inte att det skulle bli en tidig morgon, men som vanligt vaknade jag innan klockan slagit 7. Dock var jag trött och seg i benen, men jag masade mig upp. Vid halv tio tog jag cykeln ner till gymmet och gick på Body pump. Cykelturen hem var jobbig med mycket trötta muskler och kraftig motvind. Efter en välbehövd lunch, bestående av lax med fetaost, bönor, hemmagjord salsa och grönsaker, så åkte jag och mamma ut till Ikano och helt plötsligt blev jag på extremt dåligt humör. Så det var inte så roligt att gå omkring där. Jag vet inte vad som hände, men jag var verkligen jättearg! Till och med så arg att jag började gråta (?!) Men sen gick det över, hahaha.

Jag älskar att springa. Löpningen är en del av mig och jag snörar ofta, och med glädje, på mig löparskorna och ger mig ut i naturen. Jag springer överallt dit vägarna bär mig, i skogen, på stigar, bilvägar, villa områden och, om jag verkligen känner för en utmaning, även off track. Men bara för att löpningen har denna plats i mitt hjärta betyder det inte att jag inte emellanåt blir extremt trött, seg i benen och mentalt utmattad. Nej, detta är något som händer alla. Vare sig det  är nybörjar joggaren, som blir över lycklig av att klara sig igenom 2,5 km, eller elit löparen som springer vart enda marathon som finns och ändå aldrig riktigt blir nöjd. Hur man handskas med dessa känslor varierar dock från person till person. Vissa ger upp med tankarna "bättre lycka nästa gång", andra kopplar bort det ser framåt och tänker på ljusare tider och en del ger utlopp för dessa kälslor genom ilska. Självklart är den mellersta gruppen den man vill tillhöra om man vill ha lätt att komma vidare i sin löpning. Tyvärr måste jag erkänna att jag tillhör den senare gruppen. När jag börjar bli trött blixtrar det av ilska i ögonen på mig. Jag blir extremt lätt irriterad och frustrerad. Om jag upptäcker att det står en bil precis där jag tänkt springa och jag någonstanns i min trötta hjärna måste få in tankarna på att hitta en annan väg runt denna bil (som just då verkar som det största problem man kan ha) "ÅH, jävla bil! Måste folk parkera på gatan?!" kan jag då höra mig säga högt (!!!). Eller, bevare mig väl, om ena hörluren från Ipoden åker ut då är jag nära tårar och skulle förmodligen kunna hoppa på närmsta person som skulle kunna ha någonting att göra med att min hörlur åkt ur. Såhär efteråt så känns det såklart jättepinsamt, men det är precis så jag beter mig. Som de där "galna och ilskna cyklisterna" som de skrivs så många insändare om. Sådana som skriker åt gångare. Jag kan absolut rellatera till er stackars cyklister som alla klagar på. För jag är en ilsken löpare. En löpare som skriker och har sig så fort mjölksyran sätter i och hjärnan inte riktigt hänger med. Jag skulle göra vad som helst för att istället så vara i den där mitten gruppen, men så är nu inte fallet. Jag får helt enkelt lära mig att hantera faktumet att jag är en ilsken löpare.

Jag är helt slutkörd. Jag orkar knappt lyfta armarna tillräckligt för att träffa rätt tangenter.. hehe. Men det var skönt att få en genomkörning. Hade tänkt springa idag, men det varnades för åska och minsann var det kolsvart på himlen. Åskan kom aldrig, utan det fortsatte istället vara extremt kvalmigt. Hoppas den kommer inatt, det är så tråkigt när det är kvalmigt och varmt samtidigt som tjocka moln täcker himlen. Det kan väl åtminstånde klarna upp!

Så det blåste!! Det trodde jag inte när jag kikade ut genom förnstret förut. Men sen var det också så att vinden ökade och eftersom jag inte bor mitt inne i stan springer jag där det är rellativt öppet = inget vinsskydd = stark motvind på hemvägen. Mina ben var trötta så det blev ingen lång runda inte. Ca 6-7 km ungefär. Men det är ju better than nothing :) Jag borde verkligen hoppa in i dushen nu. Jag tror att jag har all tid i världen, men det slutar alltid med samma sak, att jag stressad och panik slagen rycker åt mig hälften av mina saker och springer allt jag kan till bussen och lyckas oftast klara mig med nöd och näppe (säger man så?) Nej, nu ska jag ta mig i kragen och sätta fart. VIll att den här dagen ska vara över snart..

Jag har inte haft någonting att göra idag efter det att jag kom hem så jag hoppade upp på cykeln och cyklade ner till stan för att gå på Body Pump. När jag kom dit såg jag en lapp där det stod något om att de skrivit fel tid på Body Pumpen elelr vad det nu var. Så jag änkte att jag skulle köra lite maskiner istället. När jag gått igenom nästan alla maskiner och mina muskler började bli slöa så såg jag att det började gå in folk i Body Pump salen. Så tydligen var det Body Pump iaf. Så jag var med trots mina trötta muskler. Jättejobbigt!! Sen hade jag inte någon vattenflaska med mig heller så extremt törstig och svettig lykades jag på skakiga ben ta mig till hemköp och köra en Ramlösa Stilla. Men lite nya krafter cyklade jag hem igen, men jag lovar att i uppförsbacke med motvind var det verkligen tugnt!

Här är en bild på kvällshimlen från balkongen i pappas lägenhet i sthlm.

18.00 gick tåget från Linköpings sation och var framme i Stockholm ca 20.00 (lite sent pga tektiska problem?). Efter det tunnerbanan till pappas lägenhet för att lämna väskorna och byta om. Jag kände att tröttheten började smyga sig på och att krafterna var så gott som uttömda efter veckans slit. Men nu fanns ju ingen återvändo. Tog tunnerlbanan till Zinkensdamms IP där vi, med lite dålig mellantid, sprang och lämnade av våra kläder och även min kamera som jag såklart hade med mig. Vi placerade oss i våran startfålla, nr 5 som tyvärr var den bästa grupp det fanns plats i vid anmälan, och adrenalinet började sakta pumpa ut i blodet. Hög och peppande musik, glada miner, folk som otåligt stod och trampade och ett vimmel av röda tröjor biddrog till en förhöjd stämning och min trötthet fanns det inte längre spår ut av. Plötsligt började folk röra sig framåt och startlinjen kom allt närmare. Snart hade jag satt första foten på banan och loppet var igång. Adrenalinet forsade och den där omtalade "kicken" slog till. Trots att jag bara ville dra iväg allt jag kunde fick jag lägga band på mig själv för att jag skulle orka hela vägen. Tempot gick upp och ner då det var svårt att hitta ett lagom tempo i början, det kändes som jag sprang jättesnabbt men ändå hade låg puls, jag insåg snart att eftersom jag var i en dålig startgrupp så sprang jag bara snabbt jämfört med de andra och inte jämfört med mig själv.Vid tre km sträcket tittade jag ner på pulsklockan och såg att den stod på 10 minuter. Jag blev såklart jätteförvånad och minskade farten då detta inte alls är den takt jag brukar springa i. Jag blev lite orolig att jag inte skulle orka hela vägen, inte för att jag över huvudtaget var trött, utan just pga den snabba tiden. Vid fem km sträcket tittade jag återigen ner på klockan och ser till min stora förvåning att den fortfarande står på 10 minuter (!!!). Klockan hade stannat. Hur typiskt är inte det?! Jag frågade pappa hur om han hade någon koll på tiden och han sa att vi hade sprungit i 31 minuter (31!!!) Min radikala fartminskning hade lett till en extremt dålig mellantid. Jag fick panik och la mig i ett högt tempo! Detta hjälpte förstås inte, det är klart masn inte hinenr ta igen så mycket tid. Speciellt inte när den andra halvan var full av backar bland annat backen upp till Sofia kyrkan som är både brant och lång! Jag gjorde mitt bästa för att fånga in lite tid, men med "löpare" som gick och joggade på fel sida var det omöjligt att komma förbi. Strax efter åtte km skylten var det Nake+ spurten. Här skulle ju jag satsa, jag ville ju såklart vinna Nike+ Ipod som delades ut till de med bäst spurttid i varje startgrupp. Såklart var denna 100 m sträcka i en smal uppförsbacke vilket återigen gjorde det till en utmaning i sig att komma förbi andra löpare. Jag gjorde mitt bästa men var ändå några sekunder ifrån pris. Bananfortsatte mot mål och publiken blev allt tätare och allt mer högljudd. Sista biten till mål var häftig, man kunde se hur alla tog fram sina sista krafter och prassade sig till max för att köra sista spurten. Jag fick inte alls någon tid att vara stolt över! 60 minuter! Herregud! Men jag är nöjd ändå. Jag kunde ju inte rå för mitt lilla missöde med pulsklockan och alla långsamma löpare. det här var ju också mitt första riktiga lopp och då är det klart att det är svårt att hita ett bra tempo. Jag vet att jag hade kunnat skala av åtminstånde 10-15 minuter om jag haft ett bra tempo från början och hamnat i en bättre seedinggrupp. Så med tanke på detta så är jag mycket nöjd ändå. Det var så obeskrivligt häftigt. Ett hav fullt av röda tröjor som lystet upp av gatlyktor i mörkret. Det kändes som man bara flöt med i flocken på något sätt. Det var inte alls jobbigt, det bara flöt på. Nu ser jag faktiskt fram mot Lidingöloppet, oavsett om man är i den formen eller inte. Och Midnattsloppet kommer såklart stå inbokat i almanackan även nästa år.

Imrogon gäller det. Vad tiden går snabbt. Jag blir så nervös för att Lidingö närmar sig. Midnattsloppet tar jag endast som träning. Jag har inte kunnat träna på mycket på senaste tiden, så jag vet att det inte kommer gå bra. Sen är det ju okänd mark och sådär. Jag vet inte om denna tuffa ridvecka har varit den bästa förberedelsen för loppet, hehe. Jag har träningsvärk, sömnbrist och har inte alls "springkänslan" i benen. Jag har inte sprungit på kvällen en enda gång och nu ska jag springa på natten. Jag är ju van att springa mellan 6-11. Så det blir verkligen en omställning. Ja, vi får väl se hur det går. Jag hoppas det blir kul för jag ger ju upp både att hjälpa till på dressyrtävlingen på lördag och nykvarn både idag och imorogn. Men det blir nog värt det ;)

Så idag har jag ju varit ute i Vreta. Det var kul, som vanligt. Idag hade vi markarbete på morgonen. Jag var så nervös. Jag hadde ju inte hoppat på två år (!!) Jag är ju 100 % dressyrryttare nu förtiden.  Anyway, jag hade Lady. Det gick jättebra faktiskt! Iofs så var det ju bara travbommar, ett litet kryss och tre bockar, men det var tillräckligt för att jag skulle stressa upp mig, hehe. På eftermiddagen hade jag Filippa K. Dressyren blev det ju då. Vi red med spö rakt genom båda tummarna så vi skulle hålla händerna stilla och i rätt läge. Det var faktiskt jättebra. Sen är ju inte sitsen och handställningen något större problem för mig, men man såg att det var stor skillnad på många andra. Det märktes tydligt vilka som annars rider ner sina hästar i form med händerna då de nu inte alls gick i form. Det är nog nyttigt att veta själv också. Många inser nog inte att de gör så. Imorgon blir det lång uteritt längs ån på morgonen och på eftermiddagen dressyr :)

Jag blev på  "sakna-Seattle-humör" idag. Oftast brukar jag bli på "sakna-Miami-humör" Men idag var det Seattle som fångade mina tankar. Så jag bjuder på en bild på utsikten från huset i Seattle :)

Det var jättekul ute i Vreta. Jag fick ju rida de hästar som Vickans mamma skulle ha ridit, så det var ju inga höjdarhästar kanske, men de var rätt så trevliga iaf. Speciellt den första. Inte alls min typ av häst, men rätt fin ändå. Nu har jag precis kommit hem och jag är så trött! Men ingen vila här inte. Vid sex åker jag till Us mötet  mså får vi se hur länge det håller på. Nu måste jag nog slänga i mig något att äta. Energinivån måste upp!!

Tiden bara flög iväg igår. Men tiden går snabbt när man har roligt. Det blev iaf läggdags mycket senare än vanligt för min del så jag hade tänkt att sova lite längre också. men så blev det inte. Tio över sju ringer Vickan och frågar om jag vill vara med på ett ridläger istället för hennes mamma för att hon är sjuk. Lite yrvaket med sömnen fortfarande kvar i rösten säger jag "Visst". Vickan: "Va bra. Vi hämtar dig vid åtta sen håller det på till 5 tiden."

Ja, så nu ska jag visst åka och rida då.

Eftersom löpningen har tagit stor tid av min tid de senaste månaderna så har det blivit allt mindre tid på gymmet. Det här var första gången på jag vet itne hur länge som jag var där. Det började med en trevlig uppvärmning med cykeln i regn och motvind till gymmet.... Först la jag på mer vikter än vad jag tidigare haft och fy vilket misstag det var. Jag var död redan efter uppvärmingen. Sen tog jag istället samma vikter som jag haft tidigare, men tydligen så har jag tappat en del muskler i armarna så mot slutet gick det inte. Då menar jag verkligen att det itne gick. Inte så att det bara var extremt jobbigt utan det gick verkligen itne, inte ens med den största ansträngningen. Fy vad jobbigt. Armarna bara darrade och jag kunde inte ens luta mig mot armarna, de bara vek sig. Jag tror nog det är bra om jag börjar gå lite oftare nu. Ska försöka få in det bland löpningen.

Nu har jag precis varit ute på en liten löprunda. Jag tyckte det såg ut att vara så där perfekt springväder. Mulet, men inte regningt och helt vindstilla. Visst var det så, men perfekt var det inte för gud så varm det var! Alldeles kvalmigt och fuktigt, som att åskan hänger i luften. Den höga luftfuktigheten gjorde iaf att det blev lite jobiggare att springa. Men bor man i Sverige får man väl vara beredd på alla sorters väder. Jag var bara ute i 45 minuter och jag var hel slut. Jag fick verkligen kämpa mot slutet. Jag förstår inte varför det har gått så dåligt på senaste tiden. Tidstopparna på pulsklockan är betydligt lägre än vad de brukar vara och total minutrarna per vecka har sjunkigt med många minutrar. Förut låg stäckorna ungefär mellan 8-18km per runda och nu ligger de på omkring 6-11. Inte bra. Men man får inte ge upp när det känns som värst. Då kommer man aldrig lyckas. Så jag kämpar på och hoppas på att vinden ska vända.

Idag är det verkligen inget roligt väder. Det åskar till och från och det verkar som att himlen har öppnat sig helt då regnet öser ner. Jag hade ju tänkt att springa idag, men det blir nog inställt. Jag har precis ätit lunch efter att ha varit och handlat. Snart tänkte jag åka ner till stan också. Jag har ju verkligen igenting att göra så då kan jag ju lika gärna spana av lite i affärerna, något som jag aldrig gör annars. Jag har fått startbeviset till Midnattsloppet idag också. Så nu är det verkligen på riktigt. Men det ska nog gå bra. Eller det beror ju såklart på vad man menar med bra, men jag kommer ju komma runt iaf. Och det tycker jag är bra under omständigheterna. Sen bryr jag mig inte alls om vad jag får för tid. Jag vet att jag har haft mycket att tänka på den senaste tiden och inte riktigt varit på topp. Sen är jag extremt dålig under press! Vilket inte är så bra. Så fort det verkligen gäller så får jag panik och spårar ur totalt. Till och med om vi ska springa i skolan eller så så är det så. Jag får panik och presterar mycket sämre än vanligt. Men jaja, vi får väl se hur det går.

Skolstarten börjar närma sig och med det även iv-valen. Utan tvukan valde jag ju såklart Specialidrott. Vad kan vara bättre än att få rida och träna på skoltid och sedan fåd et betygsatt? Nu är det ju lite problem eftersom jag inte längre har Corona kvar. Så mina alternativ är enkla 1. hitta en ny häst 2. ta de kurser som blir över, dvs de absolut tråkigaste och jobbigaste som blir en extrem börda utöver alla de andra ämnen man tvingas ha i skolan. Alternativ 1 låter ju bäst. men att köpa en ny häst känns så.... ja, fel. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men jag har aldrig någonsin tänkt att jag ska köpa en ny häst. Visst har jag tänkt att jag kanske skulle skaffa ytterligare en häst så småningom, men aldrig att jag skulle skaffa en ny häst, utan Corona. Jag tror starkt på attnär man köper häst så ska det "klicka" direkt. Som det var för mig och Corona. Man ska veta på en gång att det är den man ska ha. Det är den sortens band som håller. Det ska inte vara någon gradvis kärlek som växer fram sakta men säkert. Det funkar inte. Nu är jag rädd att detta kommer ställa till med problem då jag aldrig kommer ha samma känslor för någon som jag hade för Corona. Hur ska jag då veta när det är rätt? Det är nervöst. Men jag har ändå börjat titta lite smått på internet och sådär. Det är ju mer det att jag vill utvecklas och forttsätta rida än att jag vill ha en ny häst. För oavsett hur bra min nya häst än kommer vara så kan den aldrig mäta sig med Corona. Så är det bara.

Jag saknar dig älskling.

Jag börjar få lite panik nu. Både Midnattsloppet och Lidingöloppet närmar sig med stormsteg och jag kan itne direkt säga att jag är redo. Eller Midnattsloppet klarar jag ju, det är ju bara en mil och utan tidsgräns, det kan jag ju krypa igenom om jag vill. Men Lidingöloppet oroar mig. Min hälsena är ju inte bra heller och någon ny sula får jag inte förens den 4 seprember alltså bara dryga 3 veckor innan Lidingö. Jag vet att jag måste träna för fullt nu, även att jag inte vill göra något annat än att bara krypa ner under täcket och aldrig mer komma fram. Nu när jag inte har någon vidare aptit heller hasr jag ju ingen ork att springa. I onsdags orkade jag bara springa ca 5 km och då låg pulsen uppe i taket. Idag lyckades jag springa ca 12 km även att pulsen ligger många slag över det vanliga. När jag springer kan jag inte tänka på Corona, det tar så mycket kraft, det känns väl bådre bra och dåligt. Det är bra för stunden för det är den enda tiden jag någonsin kan komma ifrån verkligheten, men allt gott för med sig något dåligt och när jag tillslut stannar dyker tankarna upp i dubbla mängder. Corona jag saknar dig så mycket! Jag älskar dig <3

Nu har jag varit ute och sprungit ca 10 km. Två blåa tår har jag fått på köpet, men naglar har jag ju tappat massvis med gånger förut. Jag sprang borta vid Berga, kring ån där, för där är det ju en grusväg som jag tänkte nog är det bättre valet för min hälsena. Jag var inte lika pigg idag som jag var i måndags, men det var ganska okej ändå.

Det är kul att se hur mycket jag har förbättrat mig sedan jag först bestämde mig för att göra klassikerna. Nu längtar jag verkligen efter att gå ut och springa och tycker det är skönt också : ) Det fanns en tid, för inte alls så länge sedan, då jag tyckte jag var duktig om jag cyklade upp till motionscentrum och sprang 2,5 km (!!!) Då var jag nöjd med mig själv. Visst gav jag mig in på 5 km spåret ibland, men dackta gick det ska ni veta. 5an på 20 min kändes ungefär lika möjligt som att hoppa upp i luften och hamna på månen. Jag försökte förbättre konditionen ett par gånger, men gav upp ganska snabbt när jag inte såg några stora förändringar. En dag i april eller maj tror jag det var så började jag av någon konstig anledning tänka på klassikerna. "Jag ska göra klassikerna" tänkte jag. Då utan att egentligen riktigt veta vad det innebar. När jag läste lite mer om det blev jag lite rädd för det var ju mycket värre än vad jag tänkt mig. Jobbiga grenar till det extrema. Men har j ag bestämt mig för något så ger jag inte upp i första taget. Så jag började springa 3 dagar i veckan. 5an till att börja med. Började förbättra tiden med ca 1 min per gång, vilket gav mig en kick att se sådana förändringar. 3 dagar i veckan höll dock inte så länge då stressen kom ifatt mig. Att hinna med skolan, träning, Corona och sådär blev lite mycket. Men minst 1 dag i veckan blev det iaf. Helt plötsligrt bara lossnade allt. Jag orkade springa längre och längre, snabbare och snabbare och pulsen sjönk synbart. Jag började verkligen njuta av löpningen. Här är jag nu idag 3 månader senare. Löprundor på över en timma är inte längre främmande, jag utforskar nya platser och njuter av vart enda steg.

Jag är så himla irriterad på min hälsena! Varför ska den ställa till så med mycket problem?! Det gör egentligen inte jätteont när jag springer, deet går att stå ut med iaf. Men dagen efter är det verkligen ett helvete. På morgonen kan jag knappt stå på foten. Trots att jag inte har sprungit sedan i måndags så har jag fortfarande ont i hälsenan idag. Dock inte lika mycket som igår och i förrgår, men ändå. Jag vet inte vad jag ska göra för jag har verkligen inte tid att vila, vilket jag förstår att jag kanske borde göra. Jaja, jag hoppas att det går över på något annat sätt "/

Har precis kört lite Pilates. Jag måste säga att visa övningar verkligen är mycket svårare än vad de ser ut. Vissa övningar tror jag nästan bara de har med för att man ska se dum ut, haha. Tänkte gå ut och springa, men det ligger just nu stora åskmoln över lilla Linköping så jag tyckte det lät bättre att göra lite Pilates.

Har provat på ett nytt bröd idag. Det står i ugnen just nu. Hoppas det blir bra. Som sagt så exprimenterar jag ju alltid. Jag gör aldrig efter recept eller sådär så därför är det ju lite svårt att veta proportionerna, men jag chansar och hoppas på det bästa. Man lär ju av sina misstag ; ) På tal om misstag så börjar det lukta lite mystiskt här inne, jag kanske ska springa iväg till ugnen "/