Linnea Druid

Jag ska alldeles strax iväg till Ebba, men jag är bara tvungen att skriva det här blogginlägget först. Det är viktigt för mig, att få säga det, att visa hur en tragisk historia kan få ett lyckligt slut.

För ett år sedan idag skrev jag detta inlägg. För ett år sedan låg jag hjälplös i min säng och kunde inte hindra tårarna från att forsa ner för kinderna. Över ett dygn hade tårarna runnit och det slutade inte där. Det var den jobbigaste stunden i mitt liv. Dagen innan hade jag förlorat den som stod mig allra närmast, den enda jag någonsin riktigt riktigt älskat, den jag skulle göra allt för. Jag förlorade min bästa vän den 30 Juli 2007. Det kändes som att jag sakta kvävdes, som att jag såg hur luften tog slut, men jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag låg som apatisk där på min säng och rörde mig inte alls. Jag visste inte hur jag skulle kunna göra det. Jag visste inte hur jag skulle gå vidare med livet. Jag försökte rädda min jobbiga situation genom att ersätta sorgen med andra saker, som träning och olika aktiviteter. Det här var förmodligen inte det smartaste jag gjort för i de få stunde jag då fick ledigt välde tankarna över mig och jag sjönk allt djupare. Min nästa smarta, eller inte så smarta, idé var att låtsas som ingenting. Så det gjorde jag. Jag stängde av alla känslor, och oj så lätt allt blev. Helt plötsligt kunde jag prata om Corona som om att det inte var så farligt, som om jag inte låg söndersplittrad och ihopkrupen som ett litet barn inuti. Så köpte jag en ny häst, för även att jag aldrig skulle kunna tänka mig ett liv utan Corona skulle jag inte häller kunna tänka mig ett liv utan häst. För det är min livsstil, det är mitt liv. Så kom Unique med all sin stjärnglans och karisma, hon ville ha kärlek och glädje, men det fick hon inte. Inte av mig, för jag hade ju som sagt stängt av alla mina känslor. Så kom den dagen jag blev skadad och träningen gick utför, jag gjorde allt jag kunde för att träna på något vis, för det var ju så jag kompenserat all sorg innan. Tillslut gick det inte längre och jag blev sämre och sämre, både fysiskt och psykiskt. Helt plötsligt började känslor av sorg, rädsla, ängslan och förtvivlan smyga fram. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, jag fick panik. Mitt liv var i stort sätt kaos och ingenting, verkligen ingenting funkade. Jag hade nått rock bottom, som man brukar säga. Så kom den dagen den 4 Juli när det Gabriella kom till mig. Hon pratade med Unique och deras samtal fick mig att inse så otroligt mycket, både om Unique, om mig själv, om våran relation och om hur jag har hanterat mina motgångar det senaste året. När jag pratade med Gabriella så grät jag. Jag grät för att jag insåg hur fel jag har gjort, för att jag varit så inskränkt och självvisk. Jag insåg också att det var dags att släppa den del av mitt hjärta som fortfarande tillhör Corona, och jag insåg att hon faktiskt ville det. Hon vet precis hur mycket jag älskade henne, och fortfarande gör och hon vet att jag behöver gå vidare för att mitt liv ska bli bra igen. Så efter vårat samtal tog jag farväl av Corona, en gång för alla. Jag grät inte. Inte för att jag inte var ledsen, utan för att jag visste att det jag gjorde var okej. Det var det jag behövde göra. Efter det gick allt som en hiss rätt upp i himlen. Det släppte på en gång. Mitt liv började ordna upp sig. Jag blev inte bara mer känslosam mot Unique, utan även mot vänner och familj. Det var som att att säga farväl släppte en tung spärr som har hållt undan allt bra.

Idag är jag lycklig. Riktigt lycklig. Mitt liv är inte perfekt, och kommer aldig bli. Jag kommer alltid vara skadad inuti av det som hände med Corona, men jag kan leva bra ändå. Jag är fortfarande skadad i mitt knä, men det känns inte lika hopplöst som det en gång gjorde. Jag har andra bra saker att kompensera upp det med. Jag har underbara vänner och under underbar häst som jag älskar. Ja, det gör jag faktiskt. Jag älskar Unique, för hon har hjälpt mig tillbaka på rätt spår igen, som ingen annan lyckats göra. Tack vara vår nyfunna relation går det superbra. Då menar jag verkligen jättebra! Jag ville bara berätta allt det här, dels för att själv få lite koll på hur det faktiskt ligger till, att se det skrivet gör ju rätt mycket. Så vill jag att andra nu ska veta, lyssna nu, speciellt Elli om du läser det här, hur hopplöst och jobbigt och främmande allt känns så blir det bättre! Jag har varit där och jag trodde aldrig jag skulle komma ur det. Men det gjorde jag. Och det kan andra också göra. Det som behövs är någon form av upplevelse som väcker insikt i en själv. Som mitt möte med Gabriella. Utan det hade jag förmodligen fortfarande gått runt som en apatisk nolla och i min tysthet beklagat mig över mina skador och motgångar. Det är faktiskt så att en tragisk saga kan få ett lyckligt slut.