Linnea Druid

De flesta vet nog att många kvinnor har järnbrist. Jag tror till och med det är så mycket som var tredje kvinna! En annan liten grupp som har problem med järnet är vegetarianer då det lilla järn de kanske får i sig via grönsaker osv inte kan tas upp lika lätt av kroppen som järn från kött. Sen finns ju den trejde gruppen, löpare. Dessa har också lätt för att hamna på en låg järnnivå. Så om man nu, som jag, tillhör alla tre grupperna, ja då finns det inte mycket hopp att det står rätt till med järnet. Så härom veckan fick jag in i Hälsokostaffären och köpte Blutsaft. Någon slags dricka proppad med vitaminer och framför allt järn. Denna äckliga sirapsliknande sörja ska man sedan dricka en gång om dagen, en halvtimma innan maten. Det är ju näst intill omöjligt att komma ihåg!! Jag glömmer bort det hela tiden, trots mängder man lappar överallt. Därför har jag kommit på denna lilla konstruktion. Dock funkerar den ju inte på riktigt, men det kanske vore något för Blutsaft att satsa på. Ett litet alarm på flaskan skulle passa bra. Man kan ju inte undgå det om en flaska står och skriker ifrån kylen. Nästa uppfinning får väl vara något för att förbättre smaken. Detta går det sämre med...

Nu är maskrosorna överblommade, och jag måste säga att jag tycker det är ganka fint :)

Kokain, herion, fentanyl, amfetamin mf är alla vanliga och mycket beroendeframkallande droger. Dessa skapar stora problem och klassas som sammhällsproblem. Mycka brått och framförallt våldsbrott begås av drogpåverkade. Detta är såklart en anledning till att desa droger är olagliga. Men den största och mest utbredda drogen av alla måste väl ändå vara allas våran kära lilla burk som står under skrivbordet. Den med all sladdar i, den du sätter på varje dag du kommer hem, där du sitter klistrad när du inte har något annat för dig, datorn. Jag tror de flesta faktiskt kan erkänna sig lite smått beroende av datorn trots allt. Och på datorn finns ju internet en mycket använd liten knapp på skrivbordet. Efter en hård dag i skolan eller på jobbet så kan man sjunka ner framför datorn och så blir man snart avslappnad. Den fyller ju behov för alla. Bloggvärlden är ju oändlig och där kan man verkligen tappa bort sig i timmar, sen finns ju sidor som Lunarstorn, PA, Helgon, Bilddagboken och allt annat där många gärna spenderar sina eftermiddagar. Det är ju smidigt. Man kan ju lätt ta reda på hur när och kära har det. Vad de har gjort på senaste tiden, vad som hände på festen du missade i helgen. Hotmail, Msn, ICQ är ju också en tidsfördrift. Då behöver man itne ens lyfta på telefonen utan man kan bara fortsätta vara bekväm med fingrarna på tangentbordet. På google kan man hitta allt mellan himmel och jord. Och har man inget specifikt man är ute efter kan man ju alltid googla på sina vänner eller varför inte på sigsjälv och se hur många träffar man får. Det är ju en kul sysselsättning. Det är ju sånt som säkert lite halvkändisar som Daphne Leon, Natacha Peyre och Hanna Graaf håller på med. Nu leder ju inte datorn och internet direkt till våldsbrott och sådär som de tidigare nämnda drogerna gör. Men indirekt skadar man ju faktiskt sig själv. För man blir ju faktiskt lite passiv och kanske lite för bekväm med dessa hjälpmedel. De sköter ju allt åt oss. Här kan man ju sitta i timmar och visa upp sina nya internet beställda tröjor för sina vänner via webbcam. Smart, då behöver man ju inte ens gå utanför dörren.

Idag är en sådan dag då jag inte vill något annat än att krypa ner under täcket, låta tårarna rinna och aldrig mer gå upp. Saknaden är så himla stor och så oumbärlig att jag inte vet var jag ska ta vägen. Det finns ingen större förlust. Du var min familj, min bästa vän och min hela värld. Att du bara försvann har gjort min tom och bortom ord. Jag har inte riktigt fått något avslut. Jag tänker fortfarande att du är min häst, att du levar. Jag tror att du står där ute i stallet och att det bara är jag som inte får komma dit. Det känns som du är så nära, men ändå så långt borta. Jag drömmer om dig nästa varje natt och det är svårt. För när jag vaknar vissa mornar har jag glömt bort vad som har hänt och jag måste snart uppleva alla hämska känslor av förlust igen. Det är mer än jag klarar. Men jag vet att jag måste bita ihop. Lägga ett leende på läpparna och gå ut i världen. För hur många tårar jag än fäller och hur ont det än gör i mitt hjärta så kommer du inte tillbaka. men livet känns meningslöst utan dig. Du mitt lis låga, du sken upp min dag. Du gjorde allt bättre och du gjorde varje dag värd att gå upp för. Tänk att för exakt en månad sedan satt jag i bilen på väg upp till kliniken. Då var mitt hjärta helt och jag hade bara goda förhoppningar. Visst hade jag i tankarna att jag kanske inte skulle få rida mer av någon anledning. Men det gjorde inget. För du var allt jag ville ha. Jag skulle aldrig ge upp dig. Hur mycket ridningen än betyder för mig så var du viktigare. Det var så jag tänkte. Inte en enda tanke hade jag på att lämna dig. Men sen fick jag inte val. För det var dags att "släppa upp Corona till himlen" som veterinären sa. Och det var i dessa sekunder som mitt hjärta brast. Jag kommer aldrig mer bli den samma.När jag stod där med armarna runt dig och ansiktet trykt mot din hals. nergrävd i din nytvättade päls blötte jag ner dig med min tårar. jag ville aldrig släppa taget. Jag vile stå där förevigt. Men det kunde jag inte. Nu finns du inte längre och det gör inte heller jag. För du var mitt allt och nu är jag inget. Jag saknar dig hela tiden älskling. Jag älskar dig <3

Under natten har frosten hittat hit och nu står termometern på ynka fem grader. Hösten har börjat smyga sig på. det är sånt underbart höstväder idag. Den där friska luften som fyller lungorna och ger nya krafter. Solen som skiner starkt, men utan att höja temeraturen eller förstöra luftkvalitén. Jacka behövs inte, men gärna vantar. Jag hälsar hösen välkommen med detta väder och hoppas att regnet håller sig borta ett bra tag till. Men visst finns det en viss charm i alla väder. Sommaren kan väl de flesta hålla med om var ganska kass, men visst fanns det dagar då allt var underbart. Dessa dagar saknar jag nu. Men det finns ju alltid nästa sommar där det kassa vädret kan lysas upp av enstaka ljusglimtar.

Innan jag stack iväg satte jag min i photoshop lite och såklart tappade jag totalt tidsperspektivet och fick sedan ganska bråttom, vilket inte är något ovanligt, tidsoptimist som jag är. Idag cyklade jag iaf i motvind på rekordtiden 11 minuter ner till gymmet som ligger ca 5 km bort. Det tyckte jag var bra jobbat! Pumpen gick lättare än vanligt idag, så nästa gång blir det nog att lägga på lite mer vikter, åt minstånde på benen. Eftersom jag sparat lite på benkrafterna så kunde jag även cykla hem ganska snabbt. 15 minuter blev tiden, men då ska det tilläggas att det är en lång, jobbig och envis backe i mitten som tar på krafterna. Men jag ville ju hem till specialavsnittet av Project Runway, så jag kämpade på. Så nu har jag parkerat framför tvn med proteindrink och nybakat bröd, som inte riktigt blev klart även att det var inne i 2 timmar! Men whatever, det var gott iaf.

Det blev ingen terrängtur idag inte. Detta på grund av att jag tyvärr hittade min Ipod helt urladdad. Och utan musik går det inte att springa! Åh, nej. Och alla som har Ipod vet ju hur fruktansvärt lång tid det tar att ladda upp den, så det blir ner till gymmet för lite Pump istället : )

Så solen har skinit (heter det så?) idag! Imorse när jag cyklade till skolan var det för visso ganska kallt, men solken sken och det har den fortsatt göra. Temperaturen har stigit och blåsten har minskat. Härligt! Sådär perfekt sensommarväder :) Så under eftermiddagen har jag och min kamera suttit och slappat på baksidan. Underbart. Nu ska vi se om jag inte kan ta min ut på en liten löprunda i terrängen för att göra dagen fullbordad.

Vissa mornar är man bara så himla överlycklig att man älskar kaffe. Idag är en sådan morgon. Jag sitter här och sörplar ur min stora morgonkaffekopp och njuter av var enda klunk! Tänk vilka stunder man missar om man inte tycker om kaffe. Visst finns det dagar då faktan om all garvsyra, den uttorkande effekten, darrningar och sömnlöshet verkligen talar till mig. Dessa dagar har jag även försökt att sluta. Men nu sitter jag ju här med min kaffekopp, så det har såklart inte gått så bra. Inte en enda dag klarar jag utan mitt kära kaffe. Men sen är det ju också så att det är fler dagar då kaffet står nära mitt hjärta än när det är min fiende.

Min kära kamera har hittat hem igen :) Så nu blir det lite bilder igen. Sist jag använde kameran var ju på min och Marias varma, men blåsiga, glasstripp till McDonalds. När jag såg dessa bilder blev jag såklart extremt sugen på glass och trippade ner i källaren för att gräva fram något i frysen. Någon glass lyckades jag tyvärr inte hitta, men mina ögon fastnade istället på en mandeltårta. en sån där med gul kräm från typ Frödinge (?). Den har nog legat där ett bra tag för jag kan inte komma ihåg när jag såg den senast, men jag kan intyga att den var god iaf, hehe. Den passade perfekt som kvällsfika framför datorn ;)

Det blev bussen till gymmet igår då det verkligen stod spö i backen! Regnet öste ner!
Jag saknar min kamera :( men jag får den idag :) Jag tänker inte riktigt på hur mycket jag egentligen använder den förrän jag inte har möjlighet att använda den. Sålänge bjuder jag på lite gamla bilder :)

Idag har jag varit en hel riktig skoldag!! Eller jag började iofs vid 10, men jag var ändå i skolan halv nio, då vi inte hade fått något schema. Anyway, Först hade vi engelska, slappt. Vi skrev frågor som vi sedan skulle använda för att intervjua en annan person i klassen. Efter det lunch och sedan svenska B. Skrev en artikel, ganska soft. Sen pedagogik och lärande som är nytt för i år. Det låter faktiskt jättekul! Ganska blandat praktiskt och teoretiskt. Så ska vi ut och prata på olika ställen, leda grupp på valfritt ställe och sådär. Men det kanske är tråkigare än vad det verkar. Tänkte cykla iväg till gymmet för lite pump om ett tag. Har ju nya träningskläder idag också : ) Inhandladet på stadium igår för en alldeles för hög summa.. "/

Idag är jag ovanligt pigg. Jag vet inte varför, för jag var såååå trött imorse. Men det kanske är kaffet som har fått sin effekt. Skönt iaf, när jag måste åka till skolan och allt. Det kändes så konstigt igår att sätta väckarklockan. Jag tänker fortfarande att det är sommnarlov. Det är väl för att skolan inte har kommit igång än. Jag hade en riktig lektion förra veckan (som ändå var så lätt så man kunde sitta och sova :P) så det har verkligen varit en mjukstart. Hoppas denna vecka blir likadan ;)

Igår blev det filmkväll med välförtjänt godis. Perfume - The story of a murderer blev det. Jag måste säga att jag faktiskt inte vet vad jag ska tycka om den. Den var lång (2 timmar och 20 minuter) men ändå flöt den på och verkade gå ganska snabbt. De säger nästan ingenting. De 20-30 förta minuterna är nästan helt utan ord. Den handlar om en pojke som föds under ett bord på en fiskmarknad där han lämnas för att dö. Men han börjat skrika och då dödas hans mamma istället. Han får bo på barnhem och upptäcker snart att han har ett luktsinne som är bortom denna värld. Han kommer ihåg alla dofter han känner. Han blir tillslut såld som slav där han jobbar i flera år till han bevisar sitt otroliga luktsinne för en parfymör (heter det så?). Han vill lära sig att bevara doftar från allt, dvs även människor. Tillslut börjar han döda kvinnor för att göra parfym av dem. Och sådär fortsätter filmen med ett minst sagt annorlunda slut.

Efter min sena (ja, sena. Sprang mellan 20.00-21.15, jag som itne brukar springa efter 11 på förmiddagen) så trodde jag inte att det skulle bli en tidig morgon, men som vanligt vaknade jag innan klockan slagit 7. Dock var jag trött och seg i benen, men jag masade mig upp. Vid halv tio tog jag cykeln ner till gymmet och gick på Body pump. Cykelturen hem var jobbig med mycket trötta muskler och kraftig motvind. Efter en välbehövd lunch, bestående av lax med fetaost, bönor, hemmagjord salsa och grönsaker, så åkte jag och mamma ut till Ikano och helt plötsligt blev jag på extremt dåligt humör. Så det var inte så roligt att gå omkring där. Jag vet inte vad som hände, men jag var verkligen jättearg! Till och med så arg att jag började gråta (?!) Men sen gick det över, hahaha.

Jag älskar att springa. Löpningen är en del av mig och jag snörar ofta, och med glädje, på mig löparskorna och ger mig ut i naturen. Jag springer överallt dit vägarna bär mig, i skogen, på stigar, bilvägar, villa områden och, om jag verkligen känner för en utmaning, även off track. Men bara för att löpningen har denna plats i mitt hjärta betyder det inte att jag inte emellanåt blir extremt trött, seg i benen och mentalt utmattad. Nej, detta är något som händer alla. Vare sig det  är nybörjar joggaren, som blir över lycklig av att klara sig igenom 2,5 km, eller elit löparen som springer vart enda marathon som finns och ändå aldrig riktigt blir nöjd. Hur man handskas med dessa känslor varierar dock från person till person. Vissa ger upp med tankarna "bättre lycka nästa gång", andra kopplar bort det ser framåt och tänker på ljusare tider och en del ger utlopp för dessa kälslor genom ilska. Självklart är den mellersta gruppen den man vill tillhöra om man vill ha lätt att komma vidare i sin löpning. Tyvärr måste jag erkänna att jag tillhör den senare gruppen. När jag börjar bli trött blixtrar det av ilska i ögonen på mig. Jag blir extremt lätt irriterad och frustrerad. Om jag upptäcker att det står en bil precis där jag tänkt springa och jag någonstanns i min trötta hjärna måste få in tankarna på att hitta en annan väg runt denna bil (som just då verkar som det största problem man kan ha) "ÅH, jävla bil! Måste folk parkera på gatan?!" kan jag då höra mig säga högt (!!!). Eller, bevare mig väl, om ena hörluren från Ipoden åker ut då är jag nära tårar och skulle förmodligen kunna hoppa på närmsta person som skulle kunna ha någonting att göra med att min hörlur åkt ur. Såhär efteråt så känns det såklart jättepinsamt, men det är precis så jag beter mig. Som de där "galna och ilskna cyklisterna" som de skrivs så många insändare om. Sådana som skriker åt gångare. Jag kan absolut rellatera till er stackars cyklister som alla klagar på. För jag är en ilsken löpare. En löpare som skriker och har sig så fort mjölksyran sätter i och hjärnan inte riktigt hänger med. Jag skulle göra vad som helst för att istället så vara i den där mitten gruppen, men så är nu inte fallet. Jag får helt enkelt lära mig att hantera faktumet att jag är en ilsken löpare.

Ja, nu sitter jag i skolan även att jag inte börjar förrän vid 10.30. Men det var ju så att jag inte visste att jag började då.. annars skulle jag itne kommit såhär tidigt. Så ambitiös är jag inte, hehe. De andra har Naturkunskap vid halv nio, men jag är ju redan klar med det så... Men jag har min Runner's tidning med mig! :D Så någonting har jag ju att göra :)

Jag är helt slutkörd. Jag orkar knappt lyfta armarna tillräckligt för att träffa rätt tangenter.. hehe. Men det var skönt att få en genomkörning. Hade tänkt springa idag, men det varnades för åska och minsann var det kolsvart på himlen. Åskan kom aldrig, utan det fortsatte istället vara extremt kvalmigt. Hoppas den kommer inatt, det är så tråkigt när det är kvalmigt och varmt samtidigt som tjocka moln täcker himlen. Det kan väl åtminstånde klarna upp!

Ibland känns det bra. Som att jag klarar det, att jag är stark, att jag ser allt helt klart och att jag tagit mig igenom det värsta. Sen finns stunderna då allt rasar. Utan förvarning väller tårarna fram och alla tidigare känslor av kontroll är bortblåsta. I don't know how to deal with loss. I mean how are you sopposed to handel the loss of someone that close to you? What do you do when you no longer have your best friend? When the center of your live no longer exists? Utan dig har mitt liv inte längre någon låga, ingen mening. För jag levde för dig. Du var mitt allt. Jag skulle göra vad som helst för att få allt ogjort. Men det går inte. Förlåt. Jag saknar dig, hela tiden. Jag älskar dig <3

Igår köpte jag, mycket spontant, en ny cykel. Jag var så trött på "den-gamla-rangliga-trasiga-ständigt-punka-och-skeva-hjul-cykeln" så jag tyckte det var dags för en uppdatering.

Jag försökte trixa lite med InDesign igår, men utan större framgång. Det var inget enkelt program. Visst fattar jag ju lite eftersom många knappar är samma som i Photoshop, men dessa kommer man inte långt på. Det är nog bästa att jag läser lite om det innan jag håller på mer.. hehe.

Idag råkade jag komma till skolan 50 minuter för tidigt! Jag visste inte när jag började så jag bara åkte när jag tyckte att det passade.. hehe. Klockan 10 har jag svenska. TRÅKIGT! Sen är det lunch och efter det ska jag till Fenomenmagasinet, haha, där vi ska börja våran biologikurs. Jag vill ha schemat nu!! Jag är så nervös, eller jag vet inte nervös, men lite spänd. Jag vill ha ett bra schema!!

Det blev en glassrunda på Mc Donald's. En Mc Flurry Smartis med sina många bländande färger, mycket exlusivt. Mycket bättre än så tror jag inte man kan få för en ynka guldpeng. Vi satt ute och njöt av våra glassar i vädret som tyvärr bara blev värre och värre. Tillslut blev det till och med så kallt så det inte gick att sitta kvar längre. Så vi gick tillbaka till Maria och klurade lite på våran senaste extremt smarta företagsidé. Men denna kommer vi faktiskt gå igenom med! Men det kan ju inte riktigt bli på allvar förrän nästa år när jag fyllt 18. Då är det 100 % allvar. Jag vet inte riktigt om jag ska säga vad det är. In case of unsuccess menar jag, hehe.

I all stress efter att mamma väntat i bilen i en kvart utan för Maria så lyckades jag glömma kameran! :( OH NO! Det var tråkigt. Men jag får väl överleva ändå :P

Ja, då var det över. Första dagen. Det var inget vidare. Men vi bara pratade lite om de nya lärarna och sådär, så det var inte så farligt. Imorgon blir det värre, då sätter det igång på allvar..

Nu ska jag vara med Maria och gå och äta glass i det varma men blåsiga vädret :)

Så det blåste!! Det trodde jag inte när jag kikade ut genom förnstret förut. Men sen var det också så att vinden ökade och eftersom jag inte bor mitt inne i stan springer jag där det är rellativt öppet = inget vinsskydd = stark motvind på hemvägen. Mina ben var trötta så det blev ingen lång runda inte. Ca 6-7 km ungefär. Men det är ju better than nothing :) Jag borde verkligen hoppa in i dushen nu. Jag tror att jag har all tid i världen, men det slutar alltid med samma sak, att jag stressad och panik slagen rycker åt mig hälften av mina saker och springer allt jag kan till bussen och lyckas oftast klara mig med nöd och näppe (säger man så?) Nej, nu ska jag ta mig i kragen och sätta fart. VIll att den här dagen ska vara över snart..

Klockan ett idag börjar skolan. Jag vet inte riktigt hur det käns. jag tänker inte så mycket på det. Det är klart att jag vill fortsätta ha sommarlov, men det vet jag ju att det inte går. Så det är bara att bita ihop och hålla ut. men det kommer ju nya ettor i år, så lite kul ska det faktiskt bli. Se vilket folk som kommer till lilla InfoKomp.

Tänkte ta en löprunda snart, så jag lugnar nerverna lite. Det ser ut att vara ganska bra spring väder, lite för varmt och inte för kallt :)

Det känns helt ofattbart att det har gått tre veckor. Jag förstår inte hur jag har stått ut och hur jag ska fortfätta stå ut. För hur lånbg tid det än går så kommer du inte tillbaka. Saknaden blir bara större och större för varje dag som går samtidigt som jag blir bättre på att handskas med den. Jag känner mig så tom utan dig. Jag vet inte längre vem jag är. För du var mitt allt, du var min värld och nu finns du inte mer. Med dig försvann också jag, åtminstånde den delen av mig som jag trivdes med och kände till. Allt som är kvar nu är förvirring, saknad och tårar. Jag saknar dig så jävla mycket. Du var min bästa vän och jag älskar dig föralltid <3

Såklart orkade jag inte gå ner till stan. Jag tänkte gå klockan nio, vid halv tolv hade jag fortfarande inte gått, hehe. Jag orkade bara inte. Även att jag behöver lite saker så struntade jag i det. Jag bakade (eller gjorde?) kex istället. Ett recept från Elle - Mat och Vin, som jag köpte igår. Jättebra tidning och jättebra recept! : )
Kexen blev goda, speciellt med 17 % brännvinsost på. Underbara! Jag är rastlös och känner för att röra på mig. Det blåser så mycket så det kommer bara gå dåligt om jag springer. Och jag var ju på Body Pump igår och det känns idag! :P Så jag vet inte. Jag kanske tar en liten promenad. Jag behöver ändå gå till Ekholmen och ta ut pengar. Men jag tycker egentligen inte om att gå. Det går så långsamt! Jag springer mycket hällre! Men alla är ju olika. Man kan nog säga att vissa är springpersoner och andra gåpersoner. Om det nu är så så är jag definitivt en springperson. Nej, jag ska väl försöka ta en promenad nu då, men dock inte i jeansen. De drog jag av mig för ett bra tag sedan :P Jag tyckte det var färdigtöjt för dagen.

Det slog mig nyss att hösten snart är här! Tänk så snabbt tiden går! Vi har ju inte fått någon höjdar sommar direkt och man kan väl inte ha för höga förväntningar på hösten heller. Ruggigt väder, regn, blåst, sådär halv kallt så man inte vet om man ska ha vinterjacka eller bara tröja, blöta strumpor, mycket jobb i skolan, motvind vart man än går. Men sen finns det ju faktiskt höjdpunkter på hösten. Löven! Jag älsakr när löven skiftar färg, när gamla löv fallit till marken och knastrar under fötterna när man går. Den där kyliga friska luften. Mornarna som inte är kvava och varma utan sådär lagon kyliga så man faktiskt kan hoppa i mysiga kläder och varma raggsockar. Ja, hösen har faktiskt sina stunder.

Nu har jag klämt ner mig i mina "nya" Gantjeans. De är egentligen inte så nya, men jag har inte använt dem än. Det är ju inget vidare att gå in nya tajta jeans.. Dessa skulle tydligen töja sig jättemycket sa hon i affären, så jag köpte två storlekar mindre än jag brukar ha! Otroligt att jag kom i dem! Iaf så sitter de så tajt att gylfen åker ner så fort jag rör benen lite i sidled, hehe. Jag som hade tänkt gå ner till stan för att töja ut dem lite, men man kanske inte vill gå med öppen gylf på stan? Men jag kanske kan ha en lång tröja över? Någon gång måste jag ju gå in dem.

Jag har inte haft någonting att göra idag efter det att jag kom hem så jag hoppade upp på cykeln och cyklade ner till stan för att gå på Body Pump. När jag kom dit såg jag en lapp där det stod något om att de skrivit fel tid på Body Pumpen elelr vad det nu var. Så jag änkte att jag skulle köra lite maskiner istället. När jag gått igenom nästan alla maskiner och mina muskler började bli slöa så såg jag att det började gå in folk i Body Pump salen. Så tydligen var det Body Pump iaf. Så jag var med trots mina trötta muskler. Jättejobbigt!! Sen hade jag inte någon vattenflaska med mig heller så extremt törstig och svettig lykades jag på skakiga ben ta mig till hemköp och köra en Ramlösa Stilla. Men lite nya krafter cyklade jag hem igen, men jag lovar att i uppförsbacke med motvind var det verkligen tugnt!

Här är en bild på kvällshimlen från balkongen i pappas lägenhet i sthlm.

18.00 gick tåget från Linköpings sation och var framme i Stockholm ca 20.00 (lite sent pga tektiska problem?). Efter det tunnerbanan till pappas lägenhet för att lämna väskorna och byta om. Jag kände att tröttheten började smyga sig på och att krafterna var så gott som uttömda efter veckans slit. Men nu fanns ju ingen återvändo. Tog tunnerlbanan till Zinkensdamms IP där vi, med lite dålig mellantid, sprang och lämnade av våra kläder och även min kamera som jag såklart hade med mig. Vi placerade oss i våran startfålla, nr 5 som tyvärr var den bästa grupp det fanns plats i vid anmälan, och adrenalinet började sakta pumpa ut i blodet. Hög och peppande musik, glada miner, folk som otåligt stod och trampade och ett vimmel av röda tröjor biddrog till en förhöjd stämning och min trötthet fanns det inte längre spår ut av. Plötsligt började folk röra sig framåt och startlinjen kom allt närmare. Snart hade jag satt första foten på banan och loppet var igång. Adrenalinet forsade och den där omtalade "kicken" slog till. Trots att jag bara ville dra iväg allt jag kunde fick jag lägga band på mig själv för att jag skulle orka hela vägen. Tempot gick upp och ner då det var svårt att hitta ett lagom tempo i början, det kändes som jag sprang jättesnabbt men ändå hade låg puls, jag insåg snart att eftersom jag var i en dålig startgrupp så sprang jag bara snabbt jämfört med de andra och inte jämfört med mig själv.Vid tre km sträcket tittade jag ner på pulsklockan och såg att den stod på 10 minuter. Jag blev såklart jätteförvånad och minskade farten då detta inte alls är den takt jag brukar springa i. Jag blev lite orolig att jag inte skulle orka hela vägen, inte för att jag över huvudtaget var trött, utan just pga den snabba tiden. Vid fem km sträcket tittade jag återigen ner på klockan och ser till min stora förvåning att den fortfarande står på 10 minuter (!!!). Klockan hade stannat. Hur typiskt är inte det?! Jag frågade pappa hur om han hade någon koll på tiden och han sa att vi hade sprungit i 31 minuter (31!!!) Min radikala fartminskning hade lett till en extremt dålig mellantid. Jag fick panik och la mig i ett högt tempo! Detta hjälpte förstås inte, det är klart masn inte hinenr ta igen så mycket tid. Speciellt inte när den andra halvan var full av backar bland annat backen upp till Sofia kyrkan som är både brant och lång! Jag gjorde mitt bästa för att fånga in lite tid, men med "löpare" som gick och joggade på fel sida var det omöjligt att komma förbi. Strax efter åtte km skylten var det Nake+ spurten. Här skulle ju jag satsa, jag ville ju såklart vinna Nike+ Ipod som delades ut till de med bäst spurttid i varje startgrupp. Såklart var denna 100 m sträcka i en smal uppförsbacke vilket återigen gjorde det till en utmaning i sig att komma förbi andra löpare. Jag gjorde mitt bästa men var ändå några sekunder ifrån pris. Bananfortsatte mot mål och publiken blev allt tätare och allt mer högljudd. Sista biten till mål var häftig, man kunde se hur alla tog fram sina sista krafter och prassade sig till max för att köra sista spurten. Jag fick inte alls någon tid att vara stolt över! 60 minuter! Herregud! Men jag är nöjd ändå. Jag kunde ju inte rå för mitt lilla missöde med pulsklockan och alla långsamma löpare. det här var ju också mitt första riktiga lopp och då är det klart att det är svårt att hita ett bra tempo. Jag vet att jag hade kunnat skala av åtminstånde 10-15 minuter om jag haft ett bra tempo från början och hamnat i en bättre seedinggrupp. Så med tanke på detta så är jag mycket nöjd ändå. Det var så obeskrivligt häftigt. Ett hav fullt av röda tröjor som lystet upp av gatlyktor i mörkret. Det kändes som man bara flöt med i flocken på något sätt. Det var inte alls jobbigt, det bara flöt på. Nu ser jag faktiskt fram mot Lidingöloppet, oavsett om man är i den formen eller inte. Och Midnattsloppet kommer såklart stå inbokat i almanackan även nästa år.

Snart är det dags igen då. Då ska man upp tidigt och stressa iväg. Försöka komma i tid och göra sitt bästa för att inte bryta sitt veckovisa löfte om att ta skolan på allvar, göra läxorna och inte skolka. Har man tur så klarar man det till och med hela första dagen. När man som vanligt bryter det redan dag nummer två är det inte någon större sak utan man tänker istället "nästa vecka..." och sådär rullar det på, som en ond cirkel. Men på något sätt så lyckas man ju faktiskt traggla sig igenom allting. "Hang in there" som den fina affishen med en liten gullig kattunge på säger, ja, det är väl det man får göra. jag kommer ihåg för ett år sedan, när jag gått ur nian och skulle börja gymnasiet. Jag var jätteglad (!!!) Nian var kämpig med många motgångar, men trots min envisa skoltrötthet så klarade jag det. Jag tyckte det var så skönt att komma ifrån högstadiet och istället börja gymnasiet med liksinnade personer som man trivdes jättebra med. Slippa alla de tråkiga ämnena som man plågats igenom i så många år. Jag såg fram emot skolstarten. Så började jag på Berzan. Jag hamnade i en jättebra klass och vi hade jättebra nollning (såklart, Berzans nollning är ju bäst). Visst kände jag av stressen. Alla pluggade som galningar, medan jag ,som vanligt, kom oförberedd och utan gjorda läxor till lektionerna. Så hade jag ju alltid gjort, bara flytit på utan ansträngning och ändå klarat mig galant. Detta, som förr var ett normalt beteende, medförde nu konstiga blickar och arga lärare. Det var verkligen inget jag förväntat mig. Om jag ska vara ärlig hade jag inte tänk på det så mycket alls. Jag trodde att jag kunde fortsätta komma undan med att inte plugga, inte göra läxorna, men ändå göra bra ifrån mig på proven. Visst fungerade det till en början, men det gick snart utför. Jag började vara borta från skolan mer och mer. Det var inte så att jag bara stanna hemma i sängen eller så, åh nej. Jag var uppe med tuppen och stod utanför bibliotekets dörrar när de öppnade. Där inne satt jag hela dagarna med böckerna framför näsan och försökte febrilt komma ifatt samtidigt som jag desperat försökte komma på hur man pluggade (?!) det var ju inget jag gjort förut, så hur skulle jag kunan veta hur man gjorde. När jag tillslut insåg att det inte gick, att jag inte han ikapp och att jag faktiskt inte alls kunde plugga så gav jag upp. Slutade gå till skolan och spenderade 90 % av dagen i stallet. Jag förstod såklart att jag inte kunde fortsätta så i tre år så jag började titta runt mpå nya skolor och hoppades kunna byta någonstanns. Av en ren slump kom jag i kontakt med InfoKompGymnasiet. Så en dag när Johanna och jag som vanligt var och strosade omkring, när vi egentlgien skulle varit i skolan, så gick vi förbi InfoKomp, gick till rektorn och frågade om vi fick börja där. Det fick vi!! Detta var, om jag inte minns fel, en torsdag (?). Vi fick börja på måndagen. Ja, bara sådär så hade jag bytt skola. Det skulle ju bli så bra, tänkte jag. Sluta senast 14.15, sitta mycket vid datorn, mycket inlämningsuppgifter, lite prov och läxor. Kunde det bli bättre? Det var två och en halv vecka till jullovet. Jag gick varje dag (!!!) Efter lovet gick det sämre. Jag började vara borta mer och mer, och när jag väl var där satt jag mest vid datorn och surfade omkring. Trots min höga frånvaro (då menar jag hög, alltså veckor i rad) så klarade jag mig superbra. Tre mvg och ett vg. Då hade jag inte heller varit på svenskan (som jag fick vg i) på ungefär 5 veckor och jag hade lämnat in en bokreccention på hela året. Men de sa att de såg talang (?) i mig. Såklart blev jag inte klar med alla kurser som jag skulle gjort. Matte B skulle jag haft slutprov i innan sommaren, men det hade jag inte ens börjat med. Nu ska jag göra det när skolan börjar istället, jag har fortfarande inte börjat. Ändå har jag sagt till mig själv så många gånger den här sommaren "Tvåan ska bli en nystart, det är bara att kämpa och hålla ut". Så nu sitter jag här med skolångest några dagar innan skolan börjar. Skolböckerna som skulle vara så väl använda ligger orörda på samma plats jag la dem när vi slutade. Kommer detta bli ett bra år eller ett dåligt?

Jag har tänkt att gå och kolla på de som är med på stallelevsveckan hela veckan, men jag har ju inte kunnat eftersom jag har varit i Vreta. Men idag ska jag dit iaf. Ska träffa Vickan och Hanna vid 9 så jag har lite extra tid som jag såklart spenderar här framför datorn. Det känns så konstigt att det faktiskt är idag jag ska springa midnattsloppet. Jag har ungefär 0 % redo. Men som jag sagt förut så tar jag det bara som en träning. jag bryr mig inte vad jag får för tid. Dessutom är jag i en dålig grupp efterom det bara fanns plats där, så jag lär väl komma bland de första av dem iaf ;) :P hehe.

Tittade igenom lite bilder och hittade den här. Förmodligen världens äckligaste drink. Men visst är den läcker att titta på ;)

Imrogon gäller det. Vad tiden går snabbt. Jag blir så nervös för att Lidingö närmar sig. Midnattsloppet tar jag endast som träning. Jag har inte kunnat träna på mycket på senaste tiden, så jag vet att det inte kommer gå bra. Sen är det ju okänd mark och sådär. Jag vet inte om denna tuffa ridvecka har varit den bästa förberedelsen för loppet, hehe. Jag har träningsvärk, sömnbrist och har inte alls "springkänslan" i benen. Jag har inte sprungit på kvällen en enda gång och nu ska jag springa på natten. Jag är ju van att springa mellan 6-11. Så det blir verkligen en omställning. Ja, vi får väl se hur det går. Jag hoppas det blir kul för jag ger ju upp både att hjälpa till på dressyrtävlingen på lördag och nykvarn både idag och imorogn. Men det blir nog värt det ;)

Så idag har jag ju varit ute i Vreta. Det var kul, som vanligt. Idag hade vi markarbete på morgonen. Jag var så nervös. Jag hadde ju inte hoppat på två år (!!) Jag är ju 100 % dressyrryttare nu förtiden.  Anyway, jag hade Lady. Det gick jättebra faktiskt! Iofs så var det ju bara travbommar, ett litet kryss och tre bockar, men det var tillräckligt för att jag skulle stressa upp mig, hehe. På eftermiddagen hade jag Filippa K. Dressyren blev det ju då. Vi red med spö rakt genom båda tummarna så vi skulle hålla händerna stilla och i rätt läge. Det var faktiskt jättebra. Sen är ju inte sitsen och handställningen något större problem för mig, men man såg att det var stor skillnad på många andra. Det märktes tydligt vilka som annars rider ner sina hästar i form med händerna då de nu inte alls gick i form. Det är nog nyttigt att veta själv också. Många inser nog inte att de gör så. Imorgon blir det lång uteritt längs ån på morgonen och på eftermiddagen dressyr :)

Jag blev på  "sakna-Seattle-humör" idag. Oftast brukar jag bli på "sakna-Miami-humör" Men idag var det Seattle som fångade mina tankar. Så jag bjuder på en bild på utsikten från huset i Seattle :)

Idag ska jag följa med <vickan till Vreta igen. Det ska bli kul att rida, men jag lovar att jag kommer ha träningsvärk imorogn, hehe. Jag var på bio med Maria igår kväll. Vi såg "Ciao Bella". Den var faktiskt bra! Lite sådär mysig/rolig/knasig/oförutsägbar på något sätt. Liten blandning alltså. Nu sitter jag här och sörplar i mig mitt välbehövda kaffe även att jag egentligen har lite bråttom. Men tidsoptimist har jag alltid varit.

Regnet öser ner! Inte alls roligt. Vädret växlar i takt med att klockan slår skulle jag tro. Det ser verkligen mörkt ut idag och kvällspromenaden jag tog häromdagen verkar långt borta...

Idag hade jag min första körlektion. Det gick faktiskt mycket bättre än jag förväntat mig. Jag körde till och med inne i stan (jag kan ju tillägga att jag bara kört typ 4 gånger tidigare  och då bara på landsvägar)  Så jag tyckte att jag var ganska bra ;) haha. Jag vet att jag börjat övningsköra lite sent, men jag har bara inte kommit igång. Jag gick kursen förra sommaren, men har ändå iten kommit iväg förrän nu. jaja, nu ska jag ta tag i det iaf.

Imorgon ska jag följa med Vickan till Vreta igen. Det ska bli kul! Jag har jättemycket träningsvärk från ridningen igår! Herregud vad snabbt musklerna försvinner.

Jag är så himla trött!!! Jag kom hem från Näsby för en stund sedan, det är såååååååå fint där ute! Synd att jag inte kan hjälpa till på tävlingarna på lördag, men jag springer ju då (!!!) Nej, nu måste jag hoppa i säng innan jag faller ihop här.

Det var jättekul ute i Vreta. Jag fick ju rida de hästar som Vickans mamma skulle ha ridit, så det var ju inga höjdarhästar kanske, men de var rätt så trevliga iaf. Speciellt den första. Inte alls min typ av häst, men rätt fin ändå. Nu har jag precis kommit hem och jag är så trött! Men ingen vila här inte. Vid sex åker jag till Us mötet  mså får vi se hur länge det håller på. Nu måste jag nog slänga i mig något att äta. Energinivån måste upp!!

Tiden bara flög iväg igår. Men tiden går snabbt när man har roligt. Det blev iaf läggdags mycket senare än vanligt för min del så jag hade tänkt att sova lite längre också. men så blev det inte. Tio över sju ringer Vickan och frågar om jag vill vara med på ett ridläger istället för hennes mamma för att hon är sjuk. Lite yrvaket med sömnen fortfarande kvar i rösten säger jag "Visst". Vickan: "Va bra. Vi hämtar dig vid åtta sen håller det på till 5 tiden."

Ja, så nu ska jag visst åka och rida då.

Två veckor har nu gått, men det känns som en evighet. Dagarna utan dig är så fruktansvärt långa. Jag vet inte ens varför jag bryr mig om att gå upp på morgonen. Du var mitt allt. Du var mitt livs låga, min bästa vän. Du gjorde tuffa dagar till en dans på rosor. Vad som än hände så visste jag att du var den som alltid fanns där. Jag vet att du alltid gjorde ditt bästa, för det var sådan du var, arbetsvillig och ville bara det bästa för alla andra.Trots att du hade så ont så gjorde du allt för att i alla lägen göra som jag sa. jag kan inte säga hur ledsen jag är att jag inte såg det tidigare, men jag hoppas du är glad att jag nu har hjälpt dig vidare. Jag saknar dig så himla mycket Corona. Mitt hjärta är tomt och det är ingen annan som kan fylla det. Ingen kan någonsin ersätta dig Corona. Det vi hade var speciellt, något jag aldrig upplevt förr. Vi hade en sådan kontakt så att det kändes som att vi var del av varandra. Jag försöker vara stark för jag vet ju att du har det bra. Men så fort det blir tyst och jag tänker på dig så börjar tårarna rinna. Jag ville inte att det skulle sluta såhär. Jag saknar dig.

Darling, I will always love you <3

Idag har jag varit en sväng på Ikano och vandrat omkring i lite affärer i brist på annat att göra (bortsett från matten, men den är ett senare orosmoment) Sen till lunch åt jag förmodligen stans godaste mjukglass, det är ju faktiskt sommar, även att det regnar, så glass ska det ätas! :) Sen för att matcha dagens hälsotema så åt jag godis till middag, haha.

Nu har jag tittat igenom mina bilder på datorn lite och en hel del roliga gamla bilder dök upp. Hittade bland annat en på Zafira, det är fölet till ZIlke som jag skötte en gång i tiden innan jag skaffade egen häst, från fölvisningen för två (?) år sedan. Så himla fin hon är, arab och allt ;)

Herregud vilken träningsvärk jag har! Speciellt i axlarna. Ja, men det är ju bra att det tog iaf : ) Men nu ska jag gå lite oftare nu när höst schemat är igång. Jag var helt slut igår efter cyklandet, gymmandet och springandet på stan. Sen åka jag ut till badet också och simmade lite, jättevarmt i vattnet btw! Sen när jag kom hem och inte orkade göra någonting mer så upptäcker jag att jag inte lämnat tillbaka filmen jag hyrde igår så då var jag tvungen att cykla bort till videoaffären! När jag äntligen kommer hem igen så ringer de från videoaffären och säger att jagbara har lämnat tillbaka fodralet utan skivan!!! Hahaha, hur otur kan man ha?

Eftersom löpningen har tagit stor tid av min tid de senaste månaderna så har det blivit allt mindre tid på gymmet. Det här var första gången på jag vet itne hur länge som jag var där. Det började med en trevlig uppvärmning med cykeln i regn och motvind till gymmet.... Först la jag på mer vikter än vad jag tidigare haft och fy vilket misstag det var. Jag var död redan efter uppvärmingen. Sen tog jag istället samma vikter som jag haft tidigare, men tydligen så har jag tappat en del muskler i armarna så mot slutet gick det inte. Då menar jag verkligen att det itne gick. Inte så att det bara var extremt jobbigt utan det gick verkligen itne, inte ens med den största ansträngningen. Fy vad jobbigt. Armarna bara darrade och jag kunde inte ens luta mig mot armarna, de bara vek sig. Jag tror nog det är bra om jag börjar gå lite oftare nu. Ska försöka få in det bland löpningen.

Internet kom på igen ganska snabbt igår, men tyvärr har min brorsa haft lan i källaren och tagit ner modmet så jag kan inte ha internet där uppe. Nu sitter jag iaf på pappas dator, men det blir inga bilder idag heller verkar det som. Om ett tag ska jag trotsa det regniga vädret och cykla ner till stan. Först till gymmet för lite Bodypump och sedan ska jag träffa Hanna :) Det ska bli kul, vi har knappt setts på hela sommaren! Men sådär blir det ibland. Jag pluggade faktiskt lite matte igår och jag kände mig mycket duktig!! Iofs så har jag ungefär 75 % av matteboken kvar att göra innan skolan börjar. Nu gäller det verkligen att ligga i... Jag vill inte att skolan ska börja igen! Jag orkar inte. Men jag har ju bestämt att jag ska vara jätteduktig i år. Jag ska göra klart alla kurser jättesnabbt så jag kan börja på treans kurser så jag får jätteslappt i tren. Tyvärr har jag massor kurser kvar från ettan också, hehe, så det kommer väl bli tufft. Men jag ska iaf göra ett ärligt försök.

Ja, nu funkar inte mitt internet, som vanligt. Men min brorsas funkar "/ konstigt. Jag har prövat allt, men inget verkar funka. Så jag får väl hänga här ett tag då. Då slipper jag ju mna virus också, hehe. Jag är så extremt trött på att det dyker up 40-50 stycken pop-ups så fort jag är inne på internet. Jag hade tänkt lägga ut lite Paris bilder idag, men eftersom jag inte har min dator så får det bli vid ett senare tillfälle. Jag skulle ju kunna använda min tid utan internet till att göra 0saker som jag behöver t ex matten.. men det är inte speciellt lockande. Jag hade tänkt att ge mig ut i regnet och cykla ner till gymmet istället. Om det inte spöregnar då dvs. Då blir det lite yoga.

Nu har jag precis varit ute på en liten löprunda. Jag tyckte det såg ut att vara så där perfekt springväder. Mulet, men inte regningt och helt vindstilla. Visst var det så, men perfekt var det inte för gud så varm det var! Alldeles kvalmigt och fuktigt, som att åskan hänger i luften. Den höga luftfuktigheten gjorde iaf att det blev lite jobiggare att springa. Men bor man i Sverige får man väl vara beredd på alla sorters väder. Jag var bara ute i 45 minuter och jag var hel slut. Jag fick verkligen kämpa mot slutet. Jag förstår inte varför det har gått så dåligt på senaste tiden. Tidstopparna på pulsklockan är betydligt lägre än vad de brukar vara och total minutrarna per vecka har sjunkigt med många minutrar. Förut låg stäckorna ungefär mellan 8-18km per runda och nu ligger de på omkring 6-11. Inte bra. Men man får inte ge upp när det känns som värst. Då kommer man aldrig lyckas. Så jag kämpar på och hoppas på att vinden ska vända.

Jag pratade med Monica igår. Jag måste säga att et finns ingen bättre person än henne! Hon är så omtänksam och sätter alltid andras behov före sina egna. Jag började gråta sådär hejdlöst igår delvis för att vi pratade om Corona och jag insåg hur jävla mycket ja saknar henne, men också just för att jag inte kan förstå hur man kan vara så snäll som Monica. Hon bryr sig verkligen om andra. Hon köpte till och med presenter till mina föräldrar när de fyllde år! Hur många tränare gör det?! Och ringer bara för att höra hur man mår. Allt var så rörande det hon sa "Jag vill att du ska veta att jag finns här. Jag tycker det är viktigt att som tränare vara såhär nära mina elever och deras familjer. Jag tänker så mycket på dig och på Corona för jag tycker så mycket om er. Det var verkligen tråkigt att det skulel sluta såhär för Corona var ju en sån otrolig häst både personlighets- och gångartsmässigt. men nu har hon det bra. Jag vet hur du känner. Det är hemskt att ta bort en vän sådär, man fäster sig så lätt. Det här har varit en jobbig vecka för mig också och jag känner mig cokså lite till skuld att jag inte såg något. Men du red henne så bra så hon var så mjuk och fin och hon gjorde ju verkligen sitt bästa och var så arbetsvillig." osv. Tårarna bara rann. Monica är verkligen underbar! :)

Idag är det verkligen inget roligt väder. Det åskar till och från och det verkar som att himlen har öppnat sig helt då regnet öser ner. Jag hade ju tänkt att springa idag, men det blir nog inställt. Jag har precis ätit lunch efter att ha varit och handlat. Snart tänkte jag åka ner till stan också. Jag har ju verkligen igenting att göra så då kan jag ju lika gärna spana av lite i affärerna, något som jag aldrig gör annars. Jag har fått startbeviset till Midnattsloppet idag också. Så nu är det verkligen på riktigt. Men det ska nog gå bra. Eller det beror ju såklart på vad man menar med bra, men jag kommer ju komma runt iaf. Och det tycker jag är bra under omständigheterna. Sen bryr jag mig inte alls om vad jag får för tid. Jag vet att jag har haft mycket att tänka på den senaste tiden och inte riktigt varit på topp. Sen är jag extremt dålig under press! Vilket inte är så bra. Så fort det verkligen gäller så får jag panik och spårar ur totalt. Till och med om vi ska springa i skolan eller så så är det så. Jag får panik och presterar mycket sämre än vanligt. Men jaja, vi får väl se hur det går.

Skolstarten börjar närma sig och med det även iv-valen. Utan tvukan valde jag ju såklart Specialidrott. Vad kan vara bättre än att få rida och träna på skoltid och sedan fåd et betygsatt? Nu är det ju lite problem eftersom jag inte längre har Corona kvar. Så mina alternativ är enkla 1. hitta en ny häst 2. ta de kurser som blir över, dvs de absolut tråkigaste och jobbigaste som blir en extrem börda utöver alla de andra ämnen man tvingas ha i skolan. Alternativ 1 låter ju bäst. men att köpa en ny häst känns så.... ja, fel. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men jag har aldrig någonsin tänkt att jag ska köpa en ny häst. Visst har jag tänkt att jag kanske skulle skaffa ytterligare en häst så småningom, men aldrig att jag skulle skaffa en ny häst, utan Corona. Jag tror starkt på attnär man köper häst så ska det "klicka" direkt. Som det var för mig och Corona. Man ska veta på en gång att det är den man ska ha. Det är den sortens band som håller. Det ska inte vara någon gradvis kärlek som växer fram sakta men säkert. Det funkar inte. Nu är jag rädd att detta kommer ställa till med problem då jag aldrig kommer ha samma känslor för någon som jag hade för Corona. Hur ska jag då veta när det är rätt? Det är nervöst. Men jag har ändå börjat titta lite smått på internet och sådär. Det är ju mer det att jag vill utvecklas och forttsätta rida än att jag vill ha en ny häst. För oavsett hur bra min nya häst än kommer vara så kan den aldrig mäta sig med Corona. Så är det bara.

Jag saknar dig älskling.

Idag har jag varit med Amanda :) Vi gick till Tannefors slussar och åt glasss och sådär. Det var kul det var så länge sedan vi träfades. Sen har jag varit och badat, det var så varmt i vattnet!! Badade igårkväll också, man måste ju passa på när det äntligen är bra väder. Imorgon skulle det åska tydligen och sedan skulle det bara bli sämre igen.. :( Men det kan nog vara bra för mig för jag måste ta tag i matten nu. Det börjar bli lite bråttom. Jag skulle egentligen gjort kursprov i Matte B innan sommarlovet men lyckades undvika det lite smidigt genom att råka glömma bort det osv. Så nu måste jag göra det direkt efter lovet och jag har inet ens börjat räkna Matte B : | Panik? Men det går säkert bra.

För en vecka sedan låg jag nu under täckena med svullna ögon efter att ha gråtit mig till sömns. En orolig natt. Det känns som att det var evigheter sedan jag kom hem i tårar, men samtidigt kommer jag ihåg vaje sekund med Corona som om det vore igår. Jag saknar dig så himla mycket! Det är lättare att leva med nu. Jag vet ju att du har det bra. Men allt känns så tomt utan dig och livet saknar låga. Men idag tänder jag ett ljus för dig. Jag hoppas att du har allt du önskar. Jag hoppas att du inte glömmer mig, för jag glömmer aldrig dig. Jag älskar dig föralltid <3

Idag har jag varit ute i Ulvåsa och hälsat på gamla kompisar. Det är så himla fint där ute! Så har de världens finaste hus också. En vinge bakom slottet. Sådär gamalt, stort och luftigt. Det vore inte fel att bo där ute..

Jag var ute i stallet idag och hämtade min klocka. Det var jobbigt, men jag är glad att jag har gjort det ändå. Det kändes så himla konstigt att åka förbi hagen och inte som vanligt spana efter Corona och hitta henne med mulen i luften tuggandes på någon trädgren som en giraff. Som tur var så var det inte så många i stallet. Skönt, jag ville ju inte direkt prata med någon. Det var ju tillräckligt jobbigt att bara vara där ute..

Igår var jag på bio med Julia :) Det vv ar skönt att få komma ut lite, tänka på något annat ett tag. Veta att det faktiskt går att ha kul ändå, även att det stundvis känns som jag aldrig kommer ta mig upp. Anyway, vi såg Harry Potter. Jag har inte läst böckerna sedan jag bodde i USA och det var ju ett tag sedan. Jag hade bara sett 1an på film så jag bestämde mig för att det var dags för en uppdatering så i torsdags gick jag och hyrde 2an, 3a och 4an. De var iaf bra allihopa :)

Idag har dagen varit låååååååååååååååååååång. Jag var nere på stan ett par timmar och terapishoppade lite. En chashmirreöja som jag hae suktat efter sååå länge och en långärmad t-sirt som jag tog bara av farten. Båda från Boomerang, som till och från är land mina favoritbutiker. Sen har jag varit och badat. Det var jätteskönt i vattnet. Nu sitter jag här och har tråkigt. Det känns som jag håller på att explodera. Jag är så extremt rastlös så jag har aldrig varit mer om värre. Jag vet att det inte ens har gått en vecka. Men jag står inte ut!! Mitt liv har ju alltid kretsat kring stalelt och det är det enda jag har brytt mig om och nu är det bara tomt..

Corona, du hade det där lilla extra. Ingen kan någonsin mäta sig med dig. Jag saknar dig <3

Jag börjar få lite panik nu. Både Midnattsloppet och Lidingöloppet närmar sig med stormsteg och jag kan itne direkt säga att jag är redo. Eller Midnattsloppet klarar jag ju, det är ju bara en mil och utan tidsgräns, det kan jag ju krypa igenom om jag vill. Men Lidingöloppet oroar mig. Min hälsena är ju inte bra heller och någon ny sula får jag inte förens den 4 seprember alltså bara dryga 3 veckor innan Lidingö. Jag vet att jag måste träna för fullt nu, även att jag inte vill göra något annat än att bara krypa ner under täcket och aldrig mer komma fram. Nu när jag inte har någon vidare aptit heller hasr jag ju ingen ork att springa. I onsdags orkade jag bara springa ca 5 km och då låg pulsen uppe i taket. Idag lyckades jag springa ca 12 km även att pulsen ligger många slag över det vanliga. När jag springer kan jag inte tänka på Corona, det tar så mycket kraft, det känns väl bådre bra och dåligt. Det är bra för stunden för det är den enda tiden jag någonsin kan komma ifrån verkligheten, men allt gott för med sig något dåligt och när jag tillslut stannar dyker tankarna upp i dubbla mängder. Corona jag saknar dig så mycket! Jag älskar dig <3

Klockan 11 har jag tid på Löparkliniken så jag ska gjuta av fötterna och springa på löpband och sådär så att de kan göra en sula till mig så jag slipper mina fruktansvärda besvär med hälsenan. Det är nog bra att jag kommer ut ur huset ett tag.

Farmor och Farfar och min faster Helen och kusin Daniel kom hit för att äta tacos och rabarberpaj innan Helen och DAniel åker hem till USA igen. Jag trodde att jag skulle klara det för idag har det känts lite bättre, eller lite lättare, jag har kunnat tänka på Corona ganska mycket idag utan att bryta ihop. När de kom iaf så började de såklart titta på mig med medlidande ögon och hand over massor presenter i form av parfymer, kläder och smycken. Hur kan man inte gråta då? Det enda jag ville var ju att inte tänka på det alls. Jag ville bara klara en kväll i andras sällskap utan att bryta ihop. Men det gick ju inte såklart. Men jag kan ju inte förvänta mig förmycket nu. Jag tycker jag är duktig som ens stiger upp sängen på morgonen. Jag försöker ta en dag i taget. Det är det enda jag kan göra.

Det är en obeskrivlig känsla. Jag saknar dig så jävla mycket! Visst har det faktiskt redan blivit en aning bättre, men bara för att jag vet att det här var det enda valet. Du har det bra nu. Jag såg i dina ögon hur tacksam du var när jag sa att det här var slutet. Jag kan kontrollera mig själv ganska bra nu. Men jag tror inte att jag skulle klara av att prata me någon om henne. Jag klarar mig bara i min ensamhet, då kan jag tänka på henne och nästan le. För du gav mig underbara stunder och du var den bästa jag träffat och den bästa jag någonsin kommer träffa. Vi hade något speciellt som jag aldrig kommer ha med någon annan. Men nu finns du inte här längre och jag måste finna mig i det. Jag kommer aldrig sluta sakna dig, det är omöjligt. Jag älskar dig föralltid.